Hos Marisol finns ett lekfullt spel med volymer och proportioner, där verken rör sig mellan bild och skulptur. På grund av hennes specifika användning av trä går mina tankar oftare till ”lådan” eller ”boxen” än till traditionellt skulpterande, där man hugger eller formar materialet. I den smått monumentala Jazz Wall (1963) har hon arbetat med handgjorda och funna objekt, avgjutningar och målade ytor. Hon betonar skevheter, rumsliga fördröjningar och de olika målade och applicerade objektens medvetna krockar. Däri ligger rörelsen. Här finns också humor, som i särplockandet av maskulin representation och ”stardom” i porträttet av John Wayne (1962–63), eller satir i den formmässigt intrikata och mångskiktade The British Royal Family (1967).

Flera av Marisols verk utgår också från avgjutningar av hennes eget ansikte eller kropp. Det finns ett återkommande performativt drag där konstnären själv tycks fungera både som mask och utforskande projektions- och spelyta. Just hennes ansikte var något som fascinerade popkonstens frontfigur Andy Warhol, och Marisol medverkar också i hans film Kiss från 1963. I utställningen ser vi henne porträtterad i ett av de “Screen Tests” som ingick i Warhols The 13 Most Beautiful Women från året därefter. Till skillnad från Marisols fokus på att sammanföra olika tidsliga element och materialiteter genom collage och juxtaposeringar, betonar Warhol i dessa arbeten en sorts rå tidslighet genom att låta 16mm-filmen fortlöpa utan interventioner.

I senare delar av utställningen lyfts hennes arbete med fotografi, film och video, något som Marisol utforskar i samband med ett intresse för scubadykning. Videodokumentation från samarbeten med danskompanier som Louis Falco och Martha Graham ger en inblick i hennes arbete med scenografi och kostym, och här finns också några av hennes offentliga skulpturuppdrag, där hon porträtterat andra stora konstnärer som Georgia O'Keeffe och René Magritte. Här blir jag dröjande vid den senare, med den för Magritte karaktäristiska hatten och det hos Marisol återkommande paraplyet.

Utifrån att detta är den första större presentationen i Europa är det inte konstigt att museet velat få med som mycket och så många infallsvinklar av Marisols konstnärskap som möjligt. Jag kommer dock på mig själv att snabbt hasta igenom de delar som för mig är av mindre intresse, som de fotografiska arbetena och delar av videomaterialet. Jag hade gärna tagit del av fler av de arbeten där hon med trä, objekt, teckning och avgjutning producerade nya skulpturala sammanhang och underfundiga, fantasieggande rumsliga objekt. För det är där, vilket blir kännbart i flera av verken i denna utställning, som något konkret kvardröjande uppstår.

Martin Grennberger