Konstnären Ida Idaida är en av deltagarna i utställningen. Hennes skulptur Morf (2025) är ett gigantiskt monsterliknande rotsystem med organliknande former i keramik. I verket utforskar hon den feminina levda erfarenheten genom skräckens språk.

Idaida berättar att hennes relation till goth vuxit fram ur ett liv präglat av melankoli, trauma och ett behov av att förstå psykologiska processer genom mörkare estetiker.

– Denna melankoliska blick har gett den gotiska genren en särskild dragningskraft. Det är ett sätt att beskriva den upplevda terrorn, eller melankolin, i instängdheten.

Samtidigt beskriver hon arbetet med Morf (2025) som en förvånansvärt ömsint process – en transformation där monstret blir både ett hot och en möjlig läkande gest.

– Mitt verk kan sluka människor, vi kan bli ett med det – men vi föds också på nytt genom denna förening. Skräcken har sin egen katarsis som är viktig för läkning, säger hon.

För Ashik Zaman handlade det aldrig om att formulera en encyklopedisk kartläggning av gotisk samtidskonst. I stället betonade han fröet i gotiken, där oro, rädsla, kroppslighet och transformation bubblar upp.

När han bjöd in Ayesha Quraishi blev det tydligt hur långt gothens rötter sträcker sig. Under sin uppväxt i Tanzania var hon en del av ett ungdomsgäng som kallade sig Black Cats BCX3 och hade sin egen hybridestetik.

– Vi kallade oss Black Cats BCX3. Det ockulta, gothmusiken och den tanzaniska traditionen blandades till en egen kultur — vi var all in.

I sitt verk Suspension (2025) arbetar Quraishi idag med ett Afro-gothperspektiv där mörker inte är något hotfullt, utan en plats för födelse och omsorg.

– I mitt verk hyllar jag det mörka i dess mest lekfulla och resilienta form, och placerar det i något ömt. Gothen blir en öppning till det okända som kan vara helande, berättar Quraishi.

Om mörkret hos Ayesha Quraishi blir en plats för omsorg, blir det hos Liu Chien-Kuang en spegel att konfronteras med.

– När jag fick inbjudan till utställningen bestämde jag mig för att använda den gotiska estetiken för att se tillbaka på min egen kreativa process sedan jag lämnade Taiwan 2014. Åren efter flytten bar på en osäkerhet som gjorde att jag tappade hår, och ibland kändes det som att jag jagades av ett spöke, berättar han.

Spegelmotivet har blivit centralt i hans verk Endless Beauty Portrait (2025), där identitet, tid och självbild skaver mot varandra i en nästan Dorian Gray-liknande blick in i det egna förvandlingsögonblicket.

En annan konstnär i utställningen, Henrik Söderström, närmar sig goth från sin nya hemstad Los Angeles. För honom handlar den sydkaliforniska gotiken inte om ruiner eller historiska hemsökelser, utan om en mörk reflektion av glamouren, solen och drömfabriken. Söderström citerar Jeffrey Lee från rockbandet Gun Club för att rama in känslan: ”LA har ingen historia, bara myter.”

I sina verk undersöker Söderström denna skuggsida: de slitna midcentury-lägenheterna med urvattnad lyx, de skitiga korridorerna, övergivna receptionerna och resterna av Hollywoods egna spökhistorier. LA-gotiken är inget man besöker, det är något man bor i.

När han arbetade med sitt verk for a self returning mostly memory (2025) till utställningen återknyter han till en livslång relation till skräck och det kusliga. En avgörande vändpunkt kom 2022 när han gjorde en installation på Ox-Bow School of the Arts, en plats han beskriver som hemsökt på riktigt.

– Det märktes att jag var bekväm i den världen, att jag hade hittat det sätt att nå fram som jag sökt efter, berättar Söderström.

I verket fortsätter han att undersöka det mörka och främmande som affekt, influerad av tänkare som Mark Fisher och Eugene Thacker, och sin egen forskning kring ”media horror” – hur skräck kan användas för att ifrågasätta medier och mediateknik.

Arbetet med att placera verken i Konstnärshuset handlade mycket om relationer: par, kontraster, friktioner. Zaman återkommer till tanken att man inte behöver känna sig som ”en goth” för att förstå eller beröras av genren. Goth fungerar snarare som en projektionsyta för våra egna rädslor, drömmar, upplevelser av förlust och förändring.

– Det är mer närvarande än namnet självt, säger han.

Hans mål med utställningen är därför till synes enkelt – men samtidigt ambitiöst: att besökaren ska lämna Konstnärshuset med en stämning som sitter kvar i kroppen. Ett frö som fortsätter att gro långt efter att man gått ut genom portarna. Han liknar upplevelsen vid en Gaspar Noé-film:

– Man går därifrån och tänker: ”what the fuck was that?”, på bästa sätt. En trip. En förnimmelse snarare än en deklaration.

Erika Sahlqvist