När Uppsala Kortfilmfestival slår upp portarna för 44:e gången den 20 oktober gör den det med en ny festivalchef vid rodret – Sigrid Hadenius-Ebner. Efter 14 år på festivalen i andra roller har hon nu tagit över ledningen för festivalen som hon en gång började på som volontär.

– Jag flyttade till Uppsala för att plugga konstvetenskap och hamnade som volontär på festivalen. Jag blev helt förälskad i kortfilmen – jag hade ingen aning om att formatet kunde vara så uttrycksfullt. Min första starka upplevelse var en film där en kvinna skriker mot ett vattenfall [How to Civilize a Waterfall av Hanna Ljung], och jag minns hur drabbande det var. Att något så kort kunde innehålla så mycket humor och slagkraft gjorde att jag ville fortsätta utforska formen, säger hon.

Det där första mötet blev avgörande. För Sigrid, som rört sig mellan konst- och filmvärlden i hela sitt yrkesliv, är kortfilmen just det fält där gränserna suddas ut.

– Kortfilmen hamnar ofta lite i kläm. Den anses ibland för konstnärlig för filmvärlden, och ibland för filmisk för konstvärlden. Jag tycker att det är just där – i gråzonen – som den är som mest spännande. Där uppstår något nytt.

Årets festival, som visar 318 filmer från 63 länder, tar fasta på det gränsöverskridande i flera program. Bland annat i Dance not dance, ett urval filmer där berättelsen uttrycks genom rörelse, rytm och kropp snarare än dialog. Här finns guldkorn som Swinguerra av Bárbara Wagner och Benjamin de Burca, som hade premiär på Venedigbiennalen.

– Dansfilm är en genre som ligger nära videokonsten, och vi ville leka med det. Vi har samlat filmer som både skildrar dans och samhället, berättar Sigrid.

Ett annat programpaket, Slovensk avantgarde, återupptäcker experimentella filmer från 1960- och 70-talet i samarbete med Slovenska cinematekets restaureringsprojekt.

– De här filmerna sågs länge som amatörmässiga, men betraktas nu som en viktig del av europeisk filmhistoria. Jag tycker om hur de rör sig fritt mellan dokument, poesi och experiment. Det är också en del av kortfilmens DNA – att inte behöva följa givna regler.