FILMFESTIVALEN I CANNES

Inte helt oväntat gör filmfestivalen sig till känna så fort vi anländer med tåget på måndag morgon – överallt syns skyltar och affischer för festivalen. Festivaldagarna är stadens ”moment to shine”, då filmvärldens och medias blickar riktas mot staden.

Vi har fått en ackreditering till festivalen som annars i stort sett är stängd för allmänheten. Den som inte har lika tur kan nöja sig med access till de parallella sektionerna Semaine de la Critique eller Directors’ Fortnight, vilket verkligen inte är fy skam. 

För detta krävs dock framförhållning och lite tur – biljetterna släpps fyra dagar innan, klockan 8.00 på morgonen, och bokas upp innan man hinner blinka. Misslyckas man med detta kan man luta sig tillbaka i en strandstol och titta på det dagliga filmprogrammet, Cinéma de la Plage, som drar igång efter skymningen. I år visas bland annat Un homme et une femme, Claude Lelouchs franska klassiker som belönades med Guldpalmen 1966. 

Utanför ackrediteringskontoret ligger lyxyachterna på rad. Tänk Below Deck så är du i hamn. Överallt i stan syns välklädda människor som bär festivalpasset runt halsen. Längs Boulevard de la Croisette, den kilometerlånga strandpromenaden, finns otaliga blå stolar utplacerade – nästan som upplagt för att man ska slå sig ner och titta på alla förbipasserande som ogenerat filmar sig själva, uppklädda till tänderna. Det finns de som är i Cannes för att se – och de som vill synas.

För vår del äger de flesta visningarna rum på Théâtre Croisette, som är en del av flotta JW Marriott. Vi inleder med en Q&A-visning av chilenska La Perra av Dominga Sotomayor, som skildrar den sammanbitna Silvia, imponerande välspelad av Manuela Oyarzún, och hennes hund Yuri. Det är en komplex men otroligt vacker film där deras relation och platsen där de bor: en avlägsen ö utanför Chiles kust, står i fokus.

Den första lunchen äts på vietnamesiska, familjeägda Le Jade, som har drivits i tre generationer (i köket står fortfarande den 82-åriga mormodern!) och ligger mittemot ett av festivalområdena. Notan landar på lite mer än vi önskar – det är ju Cannes trots allt – men den hjärtliga servicen och den charmiga interiören gör besöket värt det. Närheten till de klassiska lyxhotellen Martinez, där den nya säsongen av White Lotus delvis spelas in under veckan, och Carlton, gör att kändisspottingen kommer på köpet. 

Tisdag morgon köar vi tidigt till norska Eivind Landviks första långfilm Low Expectations, som skildrar en tidigare hajpad musiker som tvingas flytta hem till sin mamma och motvilligt börja vikariera på en gymnasieskola. Som att Frances Ha möter Skam. Joachim Trier-favoriten Anders Danielsen Lie medverkar i rollen som en äldre insiktsfull kollega, senast aktuell i den tokhyllade Sentimental Value. I huvudrollen imponerar debutanten Marie Ulven stort. Filmen bekräftar återigen att norrmännen gör Skandinaviens bästa film just nu.

Efter filmen och innan lunch tar vi ett friskt dopp på den publika Plage Macé, festivalstranden, som till skillnad från de steniga stränderna i Nice erbjuder mjuk, vit sand. Stranden är nästan tom på människor – här kan vi verkligen tala om lyx! 

Efter två dagar i filmens tecken kan vi inte låta bli att undra: vad är väl ett venetianskt palazzo – eller en paviljong för den delen – när man under några dagar kan få syn på Pedro Almodóvar på röda mattan, en av både våra och festivalens stora favoriter, eller springa på Stellan Skarsgård, som i år representerar Sverige genom att sitta i juryn för Guldpalmen.

”Är det inte Stellan?” frågar vi, som om vi vore gamla bekanta.

Koshik Zaman