Nadine Byrne förlorade sin mor strax innan hon påbörjade sin utbildning på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Arvet efter henne, en mängd textila material, blev råmaterialet till hennes första utställningar, men också katalysator i ett personligt sorgearbete som smälte samman de fysiska minnena av den bortgångna med den efterlevandes strävan att överlämna och samtidigt finna sig själv. I hennes nya utställning Mothers and Sisters and Daughters känns tillvägagångssättet igen: att söka fröet till framtiden i kroppens relation till tingen ur det förgångna. Men denna gång leder bearbetningen av vad konstnären själv kallar ”minnesmaterialet” till ett vidgande av perspektivet som omfattar flera generationer och som sätter ljuset på hur våra ömtåliga jag formas i kraftfältet mellan dåtid, nutid och framtid.

Nadine Byrne är en mångsidig konstnär vars repertoar omfattar textil, skulptur, video, ljud och scenografi. Det märks i hennes utställningar, som är scenografiskt planerade för att ta med besökaren på en resa. Prologen till Mothers and Sisters and Daughters är en metallställning där identiska kläder i tre olika storlekar hänger. Från den leds vi vidare via ett slags kuriosakabinett med föremål vars ursprung avsiktligt får vara okänt. En trappa ned står vi öga mot öga med bilder som visar Nadine Byrnes egna systrar. Och längre in i utställningslokalen möts vi av en serie väggfasta skulpturer som förmedlar halvt dolda, poetiska budskap som ”We are language” och ”We are a current of emotion”.

Med Mothers and Sisters and Daughters känns det som om Nadine Byrne tar spjärn i det allra mest personliga för att segla ut på ett hav av tid där vi för en stund glömmer oss själva och uppgår i en mellanmänsklighet som sträcker sig från strand till strand. Kanske kan man tala om ett sorgearbete som har övergått i en försoningsprocess. Och det är de sköraste minnena som har den största bärkraften.

Anders Olofsson