I källaren visas Martine Flors säregna fotogram. Flor dränker tyger i emulsionsvätskor som hon täcker möbler med och därefter belyser, som en exponering. Den fysiska kontakten mellan föremål och tyg omvandlas så till spår av ljus, i en gest som på samma gång döljer och visar fram. I Interiors III (IV) har en bordsskiva lämnat efter sig en mörk, slukande cirkel som påminner om en svart sol.

– Genom handlingar som att täcka och överföra skapar Martine Flor ett språk som materialiserar det negativa. De visar något fördolt – och källaren är ju också en plats för det dolda, säger Lindstén.

I samma rum projiceras Madeleine Noraas suggestiva videoverk Bloom Night.

– Noraas följer två kvinnofigurers väntan på att växten Epiphyllum Oxepytalum ska slå ut. Det sker en gång per år: den går i blom på natten och vissnar redan innan gryningen. Det finns en stark spänning i deras väntan och i den blå timmens tröskeltillstånd.

I Gamla Ateljén, bland Nymans efterlämnade skisser, penslar och burkar med pigment, visar Elsa Leo ett tiotal målningar och skulpturer. Alla gestaltar olika byggnadsdetaljer, som skorstenar, fönster eller en liten öppning i golvet i Sigurd Lewerentz kyrka i Klippan. De har en förhöjd närvaro, ett slags intensiv tystnad som förstärks av ateljémuseets känsla av att tiden står still.

– Jag inspireras av arkitektoniska element som får mig att stanna upp i vardagen. Dels tilltalar de mig färg-, ljus- och formmässigt, men i mötet med dem uppstår också en viss stillhet i mig. Att samla och fotografera mina motiv är en viktig del av processen och jag har en stor bildbank som jag arbetar ifrån, berättar Leo.

Mot väggen vilar två rökkanaler i gips, som med sin lätt mänskliga skala framstår som två tysta, väntande gestalter. På Nymans arbetsbord står en skulptur som föreställer en trasig skorsten, vars saknade segment återfinns högt upp på väggen mittemot. 

– Jag har arbetat mycket med behållare och kar under de senaste åren. Skorstenarna är väl också ett slags behållare, men även passager som någon energi går igenom. Nu när jag tittar på helheten slår det mig att verken också präglas av mötet mellan arkitekturens stabilitet och mer sönderfallande motiv.

Adam Rosenkvist