Ann-Marie Tung Hermelin framför sin bokhylla.

Litteratur / Inspiration

På nattduksbordet: Ann-Marie Tung Hermelin om Ann Carson och litteraturens singularitet

I Art Notes format ”På nattduksbordet” berättar kända profiler om sina aktuella läsvanor och tankar om litteratur. Här möter vi essäisten, författaren och läraren i litterär gestaltning, Ann-Marie Tung Hermelin, i samtal med Linda Waxin.

Det har gått drygt en månad sedan dagen då det kändes som att jag själv vann Nobelpriset. Samma dag som jag lyssnade på Sara Gordan och Ann-Marie Tung Hermelin på Samfundet de nio i ett samtal om den lyriska essän. 

Jag vet inte, men det kändes som att de också, precis som jag, osade av glädje över Anne Carsons Nobelpris på ett sätt som var särskilt. En delad glädje som en skulle känna om en syster, mamma, moster eller bästa vän vunnit ett Nobelpris i litteratur. Varför frambringar Anne Carson den känslan av samhörighet?

Tung Hermelin är essäist, författare och lärare i litterär gestaltning. Hon debuterade med romanen Inunder på Atlas 2012 och har sedan dess skrivit essäer för tidskrifter som Ord & Bild, Glänta och Kritiker. 2023 gavs hennes bok Kakofoni och stillhet, om konstnären och scenografen Karin Lind, ut på Faethon. 

För att få en glimt av läsaren Ann-Maries inre bibliotek börjar jag såklart hos den 76-åriga spjuveraktiga boxningsutövaren Carson.

Anne Carson, Makens skönhet (2001).

Anne Carson, Röd självbiografi (1998).

Vad har du som läsare för relation till Anne Carson?
– Jag har ett förälskat sätt att läsa Carson, både som kreativ essäist och romanförfattare. Hon har ett intelligent och lekfullt sätt att skriva och ett modigt experimentellt förhållningssätt till språk och form. Och så är hon rolig!  Hennes text har, som all betydande litteratur, förmågan att ständigt återuppfinna sig själv. Trots att texterna förblir desamma förändras de för mig som läsare. Varje gång jag läser henne upptäcker jag något nytt om vad litteratur kan göra – ett fenomen som Derek Attridge kallar ”litteraturens singularitet”. Jag har inte dechiffrerat exakt hur hon bär sig åt för att åstadkomma effekten, men det är genialt.

Var ska man börja, tycker du, om man är ny inför Carson?
– Om man vill läsa något essäistiskt rekommenderar jag The Glass Essay. Annars hennes med rätta mest omtalade verk: Makens skönhet, och såklart Röd självbiografi. De är oslagbara helt enkelt. Jag rekommenderar dem både i den engelska originalutgåvan och i den svenska som skickliga översättningen av Mara Lee. 

Här är favoritpassager ur Röd självbiografi:

”En kyrkklocka slog tvärs över boksidan 
och klockan sex på kvällen böljade genom hotellet likt en våg. Lampor tändes
och vita överkast flög fram, 
vatten rusade i väggarna, hissen skrällde likt en mastodont inuti sin fyrkantiga bur.”

"Så träffade han Herakles och hans liv rycktes ner några pinnhål. 
De var två överlägsna ålar 
på tunnans botten och de kände igen varandra likt kursiver.”

Vad ligger på ditt nattduksbord just nu?
– Just nu läser jag den iransk-amerikanske poeten Kaveh Akbars debutroman från 2024, Martyr! Nyligen läste jag Saidiya Hartmans genreöverskridande verk Wayward Lives, beautiful experiments: intimate histories of social upheaval, som gjorde starkt intryck.


 ”Anne Carsons text har, som all betydande litteratur, förmågan att ständigt återuppfinna sig själv. Trots att texten förblir densamma förändras den för mig som läsare.”

Ann-Marie Tung Hermelin


Marguerite Duras, Älskaren (1984).

Agóta Kristóf, Den stora skrivboken. Beviset. Den tredje lögnen. (1986).

Linda Waxin

Ocean Vuong, Night Sky with Exit Wounds (2017).

Maggie Nelson, Argonauterna (2000).

Ann-Marie Tung Hermelin, Kakofoni och stillhet (2023).

Ann-Marie Tung Hermelin, Inunder (2012).

Har du något ”alltid-verk” på ditt nattduksbord som du ofta återvänder till?
– Ja, men de har bytts ut genom åren. Förr låg där alltid någon bok av Selma Lagerlöf eller Isaac Bashevis Singer, sedan Written on the Body av Jeanette Winterson. Under en period läste jag om Suzanne Brøggers böcker Torkväder och Linda Evangelista Olsen varje sommar. Men den bok som helt klart legat längst på nattduksbordet är Älskaren av Marguerite Duras. 

Numera är alltid-verket ett som jag också har med på alla mina kurser: Ágota Kristófs trilogi, Den stora skrivboken. Beviset. Den tredje lögnen. Det är böcker som på ett språkligt plan tycks enkla men som är synnerligen komplexa. Faktum är att de mellan raderna rymmer så många existentiella frågor om mänskliga relationer, exil, krig och skrivande att de fungerar som ett slags lackmustest på läsvana och analytisk förmåga. 


Om du blev svensk läsdiktator för en stund, vilket verk skulle du beordra alla att läsa?
– Om inte Kristófs trilogi, skulle jag beordra alla att läsa Alfabet av Inger Christensen. Hennes dikter drabbar läsaren med så mycket skönhet och förgänglighet att det inte går att värja sig, och åtminstone för en stund inse livets värde och vad som står på spel vad gäller vår tillvaro på jorden. Som nörd älskar jag också diktens möte mellan konst och naturvetenskap.

Om diktatorn får en bonus skadar det inte om alla också läser Hannah Arendts lilla föreläsning, Tänkande och moraliska överväganden.

Horisonten finns alltid kvar, som Jonna Bornemark säger. Som den lyriska essän. Hur blev den lyriska essän din favoritform?
– Jag hade länge intresserat mig för essärösten i den personliga essän. Att jag själv började skriva essä, efter att mest ha ägnat mig åt poesi och skönlitteratur, var för att de dåvarande redaktörerna på Ord & Bild visste att jag hade läst Dubravka Ugrešićs romaner och gav mig uppdraget att skriva en text med henne som utgångspunkt. Det var då jag upptäckte hennes essä The Writer in Exile. 

Jag blev tagen både av sättet hon skrev på och av innehållet. Hur hon blandade högt och lågt. Att hon var intellektuell och refererade till en massa spännande exilförfattare, samtidigt som hon var personlig. Så jag tänkte: får man skriva så här? Får man göra så här? Det är ju fantastiskt! Genom Ugrešić läste jag sedan Edward W Saids och Joseph Brodskys texter om exil, och då öppnade sig något i mig, eftersom min familj präglats så mycket av exiltillvaron. 

Min farmor kom från en bildad familj som varit ministrar i Förbjudna staden i flera 100 år, men som tvingades flytta till Manchuriet när Kejsaren förlorade sin position. Manchuriet var då ockuperat av Japan och min farmor fick ett stipendium till ett universitet i Tokyo där hon träffade sin blivande make, min farfar, som var japansk marinbiolog. De flyttade till Manchuriet, fick tre söner och genomled andra världskriget. När kriget tog slut tillfångatogs maken av ryssarna som skickade honom till ett sibiriskt arbetsläger. Min farmor höll sig gömd med sina tre barn tills hon lyckades fly till ett sönderbombat Japan. Men hos makens familj var hon inte välkommen. Trots det lyckades hon uppfostra sina söner och så småningom bli professor i kinesisk litteratur. Tyvärr slutar inte historien där, utan fortsätter med en ny exil i USA. 

Som du förstår har jag känt mig pressad att skriva om min farmors historia, men det var först när jag upptäckte essäformen och exilskrivandet som det kändes möjligt. Så gick det till när jag hittade till essän, vilket i sin tur ledde mig till den lyriska essän. Texten om min farmor, där jag går i dialog med Dubravka Ugresic, heter En exilintellektuells längtan efter retroutopin och publicerades 2013.

Ojojoj. Wow. Den vill jag verkligen läsa. Men för den som är ny för genren, var ska man börja?
– Maggie Nelsons Argonauterna eller Claudia Rankines Citizen är en bra ingång. Eller Anyurus essäsamling Strömavbrottets barn, som ger prov på hög essäistisk konstnärlighet.

Åh ja, bra ingångar, Anyuru har tackat ja till Nattduksbordet! Finns det några skrivande personer som inte får det utrymme de förtjänar i Sverige?
– Jag tänker spontant på Jo Anne Beard, som inte har översatts. Och Deborah Levys trilogi Living Autobiography, som helt enkelt gör sig bättre på engelska, .

Vi skulle kunna dela nattduksbord låter det som … Hur upptäcker du din läsning?
– Oj, från många olika håll, men jag läser The New Yorker och The New York Times och lyssnar på många litteraturpoddar. En av favoriterna är Between The Covers.

Slutligen, vilka tre verk vill du rekommendera till Art Notes läslista?
– Ocean Vuongs Night Sky with Exit Wounds, Maggie Nelsons Argonauterna och Ágota Kristófs trilogi: Den stora skrivboken. Beviset. Den tredje lögnen.

Och vems nattduksbord tycker du vi ska besöka härnäst?
– Forskaren Julia Romanowska som är författaren till Schibboleteffekten.

Saidiya Hartman, Wayward Lives, beautiful experiments: intimate histories of social upheaval (2019).

Kaveh Akbar, Martyr! (2024).

Tung Hermellin läser gärna i sin röda soffa i sovrummet. Den har följt med henne till både Paris och Bangkok.

Inger Christensen, Alfabet (1981).

Det traditionella nattduksbordet byttes nyligen ut mot denna funktionella hylla, då boktornen blev opraktiskt höga.

En närmare titt på delar av Tung Hermelins essäsamling.


Har du tips på personer vars läsning vi borde lyfta mejla: info@artnotes.se