2007 gjorde hon en omtalad separatutställning på Magasin III i Stockholm, där videoinstallationen Gravity, Be My Friend var det stora dragplåstret. Flerkanalig video, projicerad i taket och upplevd liggande på mjuka plattformar, var det coolaste som dittills setts i stan. Nu kan verket återbesökas hos Accelerator, tillsammans med den minimala, finurligt installerade sidekicken Selbstlos im Lavabad. Gravity, Be My Friend producerades av Magasin III, och är den tredje delen av en trilogi som även består av de tidigare verken Homo Sapiens Sapiens och A Liberty Statue. Tillsammans beskriver de en resa från ett oskuldstillstånd genom civilisationen, till en slutpunkt där vi återgår till ett naturtillstånd, befriade från konventioner och rigida strukturer.

Låter det flummigt? Visst, men ganska mycket av new media art i början och mitten av 2000-talet såg ut så. De flesta av dessa verk känns i dag mer som konsthistoria än som levande samtid. Men Gravity, Be My Friend är ett undantag. I ett avslappat horisontalläge med blicken mot Pipilotti Rists visuella flöde av vatten, träd, löv, ljus och ljud, kläs vi långsamt av vår sociala ställning, vår ekonomiska status, vårt kön, vår ålder och allt annat som definierar vår individualitet. För ett ögonblick är jag tillbaka i sandlådan, fem år gammal, en varelse som just påbörjat resan genom livet. Ett medvetande, lättflyktigt och oformligt som det flackande ljuset självt.

Pipilotti Rist har jämfört sina videoverk med kvinnors handväskor. "Det finns plats i dem för allt: måleri, teknologi, språk, musik, rörelse, usla, flytande bilder, poesi, uppståndelse, dödsföreställningar, sex och vänlighet." Det kan låta galet att försöka proppa in så många motiv i ett och samma konstnärskap, men det fungerar. När Pipilotti Rist tömmer sin handväska är det inte själlöst blingbling som faller ut på bordet, utan nycklarna som leder in till livet som det borde levas, om så bara för ett ögonblick på rygg inför universum.

Anders Olofsson