I När morgonstjärnan brinner domineras utställningsrummet av en väldig, trekanalig videoinstallation, som tvingar besökaren att smyga utmed väggarna i stället för att tryggt ta plats mitt framför projektionsduken. Till viss del kan det förklaras med lokalens form, men jag misstänker att Hilowle i så fall inte sett detta som en nackdel – tvärtom. Att inte kunna ha total överblick, att bokstavligt talat ställas mot väggen av bildflödet, gör att vårt kulturellt betingade navigeringssystem börjar leda oss på avvägar, till platser där vi aldrig tidigare befunnit oss. Nordisk natur varvas med somaliska interiörer, revykungen Karl Gerhards protegé Fatima Svendsen med musikartisten Dr Alban. Historien kanske inte är så skiktad som man först kunde tro. Den liknar mer en strömvirvel, där vi alla ständigt rör oss kring varandra, oberoende av vår kulturella och etiska hemvist.

I ett angränsande rum visar Salad Hilowle ett mindre antal fotografier och objekt. De har inte samma drabbande kraft som När morgonstjärnan brinner, utan ska mer ses som lägesrapporter från ett pågående projekt som konstnären bedriver parallellt med forskningsarbetet ”Den svarta stranden”. I bägge fallen är målet att låta stereotypa bilder av kolonialtidens svarta människor få kött och röst, bli ett fokus för inlevelse på ett sätt som sträcker sig utöver den trånga identitetspolitiken. Salad Hilowle har på bara en handfull år etablerat sig som en av de mest intressanta konstnärerna på den svenska konstcenen. Ändå känns det som om hans konstnärskap bara har börjat. Men han har inte bråttom, för han vet vart han är på väg. Eller, som Cyndee Peters sjunger: ”När stormen är över är allt du behöver se stjärnan som tänds för dig”.

Anders Olofsson