Andra bilder visar mer personliga eller vardagliga scenarion, där hon läser, ligger eller poserar. Bilder ur familjealbum presenteras i oväntade bildkombinationer och arrangemang – ibland poserar hon framför något kommunistiskt monument, i flera fall låter hon mer eller mindre idylliska landskap fungera som bakgrund för en lek med stereotypier och nationella symboler. Ibland innehåller bilderna objekt, till exempel en pansarvagn, som påminner om en historia och erfarenhet av krig och följande uppbrott, förflyttning och en tillvaro i exil. Här finns också bilder när Vučetić Bohm ligger utsträckt i olika landskap, som en sorts lågmäld version av Valie Exports undersökningar av kroppens utsträckning och hur kroppen förhåller sig till stadens arkitektur.

Överlag upplever jag att Vučetić Bohms sätt att använda sig själv i bilderna är mer kontrollerat och lågmält, mer följsamt än hos många äldre kolleger, som när Sanja Iveković utsätter den egna kroppen och ansiktet för rätt långtgående utmaningar. Ibland tar dock lekfullheten över, som i videoverket The Making of Madonna (1995), en humoristisk, lätt stökig dans med ett barn. I utställningens andra videoverk, Avresan (2000-2003), ser vi just en sådan resa, till ljudet av György Ligetis vindlande kompositioner Lux Aeterna och Atmosphères.

Det verk som har gett namn åt utställningen, Dom (2024/26), presenteras i konsthallens övre plan. Här finns arkitektritningar, arkivmaterial, varierande bilder och objekt. Ritningarna representerar det hus som Vučetić Bohmas släkt och föräldrar började bygga 1967 i det forna Jugoslavien, det som är nuvarande Montenegro, men som aldrig färdigställdes. I sammanställningen av olika element kan vi skönja en brokig familjehistoria och ett försök att återskapa familjens historia genom minnen.

Ett annat verk som dröjer sig kvar lite extra är Sjuksköterskan som återkommande alter ego (1996-2024), där konstnären ses klädd i sin mosters examensdräkt. Dels öppnar verket upp för tankar om hur omsorgsarbete värderas i samhället, dels kopplar verket till hennes egen erfarenhet av migration. I ett intilliggande fotografi ser vi konstnären klädd som sjuksköterska på Malmskillnadsgatan, årtalet 1996 då bilden är tagen, en känd gata och ett kvarter för prostitution i Stockholm. Genom ett lågmält spel med performativa gester, det symboliska och reala värdet i både plats och uniform väcker Vučetić Bohm frågor utan att ge några enkla svar.

Frågor om exil, migration och assimilering är återkommande teman, samt, för att återvända till utställningens titel, frågor om hem och känslan av dess förlust. På ett ställe hänvisar Vučetić Bohm till den franske författaren Maurice Blanchot: ”Du kommer att upptäcka att det är svårt att vara en främling i det här huset. Du kommer också att upptäcka att det inte är lätt att sluta vara det. Om du saknar ditt hemland kommer du varje dag att hitta fler skäl att sakna det. Men om du lyckas glömma det och börjar älska din nya hemort, kommer du att skickas hem, och då, uppryckt från dina rötter än en gång, kommer du att inleda en ny exil.”

Martin Grennberger