Soppteatern ger soppa och föreställning på en timme utan paus. Men får man gå? Har Andreas T någonsin lämnat en föreställning?

– Som ung hade jag aldrig vågat, men nu är jag 45 år och går om det behövs. Det gör för ont i kroppen att sitta kvar om det inte är tillräckligt engagerande. Jag har till och med gått i pausen från föreställningar jag rest till London för att se. Det ska aldrig vara smärtsamt att vara teaterpublik. Så ja, man får gå.

Andreas T tillträdde som konstnärlig ledare på Soppteatern 2024 och förordnandet löper över tre år.

Hur har du det på jobbet?

– Mest känns det faktiskt som jag är tillbaka där jag började, när jag hade utbildat mig till gymnasielärare, fast jag egentligen visste att jag ville bli skådespelare och bodde kvar i Uddevalla. Det fanns en gammal biograf som fungerade som ett slags fri scen Jag brukade hyra in mig där på Frideborg och driva olika projekt. Soppteatern är en liten, självförsörjande verksamhet inom Stadsteatern och vi är ett litet team där alla måste göra lite av allt. Det är ovanligt för en tjänst som konstnärlig ledare, men det står faktiskt i mitt kontrakt att jag ska spela själv och bistå konstnärligt på alla sätt jag kan. Det är klart att det är kul, och hur mycket jobb som helst!

I höst spelar Andreas T i nyskrivna Dantes gudomliga komedi som nyligen hade premiär.

Är det en typ av pjäs vi kommer att se mer av på Soppteatern?

– Det är författaren Niklas Rådström och jag som arbetat med pjäsen. Utgångspunkten var att vi ville presentera något poetiskt och filosofiskt. Givetvis också underhållande, men inte i bemärkelsen att man ska skratta öronen av sig i en timme. Jag är väldigt glad över att pjäsen fått så fint mottagande, och den pekar på en riktning jag vill att Soppteatern ska ha. Det är viktigt att erbjuda en bred repertoar och jag vill hålla på teaterspåret.

I höst ges en föreställning skapad av regissören Carolina Frände och Sven Björklund från Klungan, samt monologen Skvallerdrottningen av författaren Karin Thunberg. Den handlar om en äldre journalist som ägnat yrkeslivet åt att skiva personporträtt och nu ska skriva något om sig själv. Hon kämpar och börjar lyssna på inspelningar hon gjort med olika personer genom åren. Iwa Boman som hunnit fylla 80 tar sig an rollen och återkommer till Soppteatern, som hon var konstnärlig ledare för i slutet på 1990-talet.

Det står också ett antal gästspel på programmet, bland andra Bomaye! Maria, Bomaye! som spelas av Maria Simonsson Thulin – en pjäs som spelats på Örebro Teater. Därtill presenteras en nyskriven musikal i samarbete med den uppländska frigruppen Östfronten. Anderas T beskriver deras musikaler som ”melodiösa recitativ”.

– Föreställningen heter Hela Sveriges mor och handlar om Alva Myrdal. Det låter kanske förutsägbart, men pjäsen ger ett annat perspektiv på historien. När man presenterar teater om en person är det viktigt att det får bli något eget. Det får aldrig bli Wikipedia-teater.  

Andreas T passar på att berätta att Soppteaterns litterära salong Högläsarna i sommar flyttar ut på Sergels torg. Han har tidigare turnerat med Riksteatern och är sedan tonåren alltså en flitig teaterbesökare. Jag passar på att fråga om han tycker att det finns mycket bra teater i Sverige.

– Oh ja! Det gör det, och jag tror mycket på samverkan mellan olika institutioner. Det är viktigt att ge varandra möjligheter och att få till samarbeten som verkligen gynnar alla parter.

Andreas T har hyllats stort sedan han gick ut Scenskolan 2013. Hans examensarbete, monologen Sufflören, sattes upp på Dramaten, och redan innan hade han redan gjort sig ett namn på Västkusten. När jag frågar var T:et kommer ifrån svarar han:

– Det är en lite tragisk berättelse, men väldigt enkelt. I min klass, 1A på Söderskolan i Uddevalla, fanns det två pojkar som hette Andreas Olsson. Fröken Britta, som var en barsk dam, frågade vad jag heter i mellannamn. Thomas, svarade jag. ”Då får Andreas som ätit lite mer potatis heta Andreas T”, sa hon. Det var först långt senare som jag förstod vad hon menade med det och då det var för sent att bli kränkt. Den andre Andreas Olsson bytte skola efter ett halvår, men Andreas T satt. Nu har det gått så långt att jag inte ens skulle reagera om någon kallade mig Andreas Olsson. 

Klockan slår 9.30. Vi har druckit upp kaffet och det är dags att dra vidare. Anderas T är på väg till ett möte på Stadsteatern och i morgon åker han till Scenkonstbiennalen i Östersund. Han är en av vår tids främsta skådespelare, men det är omöjligt att inte tolka glittret i ögonen som genuin entusiasm när han ger sig i väg mot jobbet en alldeles vanlig vardag i början av juni.  

Jenny Danielsson