Giovanni Pittore var en man av principer och rutin. Han tog efter sin far, konstnären Alberto Pittore, som tidigt hade förklarat för sin son att nyckeln till ett gudfruktigt och lyckligt liv var disciplin. Enligt honom föll livet annars ihop och i rasmassorna väntade djävulen på att få dra ned den lata i helvetets käftar.

Precis som sin far vaknade Giovanni Pittore varje morgon klockan sex. Han somnade aldrig om, utan satte sig direkt upp, sträckte sig efter det svarta anteckningsblocket och blyertspennan som låg på nattduksbordet och skrev ned vad han hade drömt den natten. Om han inte hade drömt något alls noterade han även det. Efter att ha lagt ifrån sig anteckningsblock och penna gjorde han korstecknet över bröstet, knäppte sina händer, blundade och bad sina morgonböner till Gud.

Till frukost drack han en kopp espresso ståendes i köket. Det var vad hans far hade druckit till frukost hela sitt liv, och det var vad Giovanni Pittore druckit till frukost de senaste femtio åren av sitt. I likhet med sin far gick han sedan för att borsta sina tänder, kamma sitt hår och klä sig i en vit skjorta och svarta byxor med ett brunt läderbälte. På sin vänstra handled knäppte han på sin fars gamla klocka i guld och på fötterna snörade han läderskorna som han hade ärvt.

Giovanni gick ut ur sin lägenhet och påbörjade sin dagliga morgonpromenad. Solen lyste ned på honom och han tänkte som alltid på när han var liten och hans far hade sagt att den skönt brännande känslan av solljus mot huden var Guds kärlek som strålade in i honom. Han promenerade nedför trappor, över kullersten, genom parker och förbi stadens kloster. Efter fyrtio minuter var han framme vid sin ateljé, satte nyckeln i låset och klev in.

Alla i byn visste att det var här skulptören höll till, men ingen förutom hans modeller hade någonsin fått sätta en fot i ateljén. Gemensamt för hans musor var att de tappade andan när de kom in i det stora rummet, som badade i ljus. Hela den bortre väggen bestod av spröjsade fönster, likaså det sluttande taket. På de andra väggarna stod rader av byster i olika storlekar, skapade i gips, sten, brons och lera. På golvet stod helkroppsskulpturer i marmor av halvnakna kvinnor som vred sina kroppar mot himlen, kutade med ryggen så att kotorna syntes, som sträckte ut sina armar mot en osynlig älskare, skylde sina bara bröst med tunna slöjor som var så varsamt och delikat karvade att man kunde luras att tro att det var skirt siden.

I mitten av ateljén stod hans verktyg och skulpturen som han hade börjat arbeta med några veckor tidigare: en miniatyr av en man mitt i ett språng med huvudet oroligt vänt bakåt, håret flygande bakom honom. Han undrade själv vad det var mannen sprang ifrån, vad det var han hade sett som skrämt honom så. Han satte sig på huk och tog skulpturen i sina händer, gned varsamt tummarna mot den svala kalkstenen. Ibland kunde det kännas som om stenen var så mjuk under hans fingrar att den formade sig efter hans beröring precis som kött, på samma sätt som Plutons fingrar sjönk ned i Prosperinas marmorhy i Berninis skulptur.

Han ställde ned miniatyren på arbetsbänken framför sig, plockade upp mejsel och hammare och inledde arbetsdagen. Klockan ett la han ned sina verktyg, hängde upp sitt förkläde på en spik vid dörren och lämnade ateljén. Han promenerade till samma lunchrestaurang som han ätit på sen han tog över sin fars ateljé för trettio år sen. Vid bordet beställde han sin vanliga lunch; foccacina med ost, pasta alla Genovese och en halv grillad kyckling med patate al forno, ett glas rött vin. Han åt långsamt samtidigt som han småpratade med de andra stamgästerna som trillade in. När han två timmar senare var klar promenerade han hemåt.

Giovanni passerade stadens kloster, som han gjort dagligen i så många år. Han sneglade in mot den gotiska stenbyggnaden med sina valvgångar som sträckte sig ut från den låga huvudbyggnaden. Några av de gamla nunnorna arbetade ute i trädgården, man kunde skymta dem mellan kolonnerna som bar upp valven. Giovanni hade för vana att göra korstecknet när han promenerade förbi, men i stället för att lyfta högerhanden mot pannan stannade han denna gång upp mitt i steget. Bland nunnornas familjära ansikten såg han ett nytt. Det var som om hennes ansikte lyste och ju längre han betraktade ansiktet, desto mer förlorade han sig i det. Doket som skulle skänka henne blygsamhet och ödmjukhet förhöjde snarare hennes skönhet: satte hennes ansikte i centrum. Stora, rådjursögon blickade mot Giovanni, ett par röda, fylliga läppar formade ett skyggt leende, hennes kinder rosiga av det ansträngande trädgårdsarbetet. Han upplevde det som att hela världen, gudomligheten, öppnades i det ögonblicket som deras blickar möttes. Hon nickade mot honom, det var knappt så att han uppfattade det själv. Han kunde inte återgälda gesten, han hade förlorat förmågan att röra på sig. Tiden stod stilla, allt som fanns var intimiteten i blicken, som att se in i Gud själv. Hon vände sitt ansikte bort från honom, och när ögonblicket var över kände Giovanni det som att han blev helt kall, som om något lämnade honom.

När han efter en stund, det var omöjligt att säga hur länge, lyckades sansa sig, hade nunnorna börjat röra sig in i klostret igen. Han började sakta gå hemåt. Gången var stel, det var som om han inte hade gått på mycket länge och nu precis hade tagit sina första prövande steg. Det kändes som om hans knän skulle ge vika när som helst. Långsamt tog han sig genom parkerna, över kullerstenen, och uppför trapporna. Framför sig såg han bara henne, som ett ledljus, en mjuk och slät hand som varsamt vallade honom framåt. Med darrande händer öppnade han sin ytterdörr och klev in. Han blev stående i hallen med nycklarna i handen, försökte förstå vad det var han hade varit med om. Efter ett tag satte han sig på en pinnstol i köket och tittade ut genom fönstret, mot solen som fortfarande strålade. Hade han blivit rörd av Gud? Vad var det Gud i så fall försökte säga honom? När han mött den unga nunnans blick hade han känt han sig fullständigt renad och underligt uppfylld på samma gång. Nu steg en rasande energi i hans kropp.

Giovanni reste sig häftigt och störtade in på sitt kontor, fick fatt i en kolpenna, rafsade fram papper och började skissa. Han ritade fram hennes ansikte, gång på gång, de stora runda, milda ögonen, de röda läpparna, hennes skarpa kindben och tjocka, mörka ögonbryn som nästan möttes i mitten. Det svarta doket som ramade in hennes ansikte. Utanför sjönk solen och vid mörkrets inbrott satt han fortfarande inne i arbetsrummet med pappersark strödda runt sig. I vanliga fall skulle han ha avnjutit en enkel middag med några glas vin, men han kände ingen hunger, något annat rev inom honom. Han nötte ned sin kolpenna tills det bara återstod en liten stump, hans händer var svarta av kol, huden på hans ansikte var fläckig där han torkat av svetten med sina händer.

Giovanni vaknade morgonen därpå vid sitt skrivbord från en drömlös sömn. Kände knappt stanken av svett som steg från hans skrynkliga skjorta. Han såg yrvaket på pappersarken som låg strösslade omkring honom och hela rummet, minnet av hennes ansikte flödade in i honom som ljus. Utan att titta på sin fars klocka rafsade han ihop en famn papper och lämnade sedan lägenheten. Han lade inte märke till sin omgivning, hörde inte ljudet från barnen som sprang förbi honom på trottoaren eller vespan som nästan körde på honom när han stapplade över gatan. Han drogs som en magnet mot klostret, törstade efter att få se nunnan igen, bara en gång till så att han kunde fånga hennes väsen. Men utanför klostret var det tomt, hur länge han än väntade var det ingen som uppenbarade sig. Han kastade sig i väg mot ateljén och rusade in genom dörren, spred ut papperna han haft med sig på sin arbetsbänk. I rörelsen råkade han stöta till miniatyren som han dagen innan hade arbetat på. Den föll i golvet och sprack itu utan att han märkte det. Ur ett av skåpen rev han ut lera, miretter, spatlar, lerskärare, svamp och mejslar, tog med sig materialen till arbetsbänken och började skulptera hennes ansikte.

Giovanni satt i timmar, lerskulpturerna runt honom blev fler och fler, han behövde inte ens sluta sina ögon för att se nunnans ansikte framför sig, lysande och gott, heligt. Han kände det som om han hade sett universum, Gud hade uppenbarat sig för honom och skänkt gudomlig inspiration, det fanns ingenting annat än att försöka gestalta den absoluta skönheten, godheten. Det var så nära han kunde komma skapelsen, när Gud skulpterade fram Adam och sedan Eva ur Adams revben. När han hade tänkt den tanken tidigare hade han slagit bort den som hädisk, han skapade inte nytt liksom Gud utan försökte bara härma hans unika skapelser. Nu hängde tanken kvar där, tung som ett moget fikon på grenen. Han lade inte längre märke till hur solen stod på himlen, han glömde bort sin vanliga lunchtid, han kände bara sina händer i leran, såg bara hennes ansikte framför sig. Först när det skymde framåt kvällen stannade han upp och tittade på sin klocka för första gången på över ett dygn. Klockan skulle strax slå halv sju och han skyndade sig ut ur ateljén, småsprang hela vägen bort till klostret och såg att en liten grupp bybor var på väg in i kapellet för vesper.

Där inne var ljuset dämpat. Prästen stod vid ingången och hälsade tyst sin församling. Giovanni satte sig i en av bänkarna längst fram. Till höger såg han rummet där nunnorna satt under gudstjänsterna, avskilda från resten av församlingen av ett galler. Bakom gallret såg han hennes ansikte. Ett knappt synbart leende lekte på hennes läppar, hennes blick vänd nedåt. I det ögonblicket bröts hans förbindelse med den jordiska världen. Allt han såg var ljuset som var hon, hon strålade och han kunde känna samma brännande känsla som när solen lyste på honom men i stället för att känna det på huden kändes det som om ljuset nådde hela vägen in i honom, brände upp honom inifrån.

Innan Giovanni ens hade noterat att gudstjänsten börjat var den över och runtom honom ställde sig människorna upp. Han stirrade på nunnan bakom gallret, som inte hade lyft sin blick en enda gång, försökte mana henne till att se på honom. När hon så äntligen såg upp och mötte hans blick var det som om han blivit bönhörd. Hon log och än en gång nickade hon mot honom, innan hon ställde sig upp och rörde sig bort från kapellet. Som i ett töcken rörde han sig tillbaka mot ateljén, snubblade fram över kullerstensbelagda gator. Han rusade förbi sin goda vän Matteo som ropade efter honom, Giovanni vände sig om mitt i språnget men stannade inte, Matteo såg förtvivlat på medan han försvann bort.

Inne i ateljén letade Giovanni fram ett block alabastersten och placerade det på sin arbetsbänk, slöt sina ögon och försökte föreställa sig hur hans händer for över nunnans ansikte. Han tog sin mejsel och började hugga. I tre dagar arbetade han outtröttligt. Han kunde höra hur det bankade på dörren till ateljén, hur de ropade hans namn, men han registrerade det knappt, hörde bara ljudet av sin mejsel mot stenen, det rytmiska hackandet medan han karvade fram heligheten själv. Han märkte inte stanken som tagit över ateljén, fläckarna av lera och svett som märkte hans kläder. Det enda han uppfattade var den molande värken inom sig, de våldsamma kramperna som drog genom hans bål. Men det kändes som en ljuv smärta, en manande smärta.

På den fjärde dagen beskådade han sitt verk och det var som om hennes ansikte såg på honom från arbetsbänken. Han slöt sina ögon och rörde sina fingertoppar över den svala stenen, kände sig fram över hennes ansikte och det var som om han rörde vid Guds eget ansikte. Försiktigt plockade han upp bysten och höll den mot sin kropp, omfamnade den, kände hur han ville komma närmare. Det högg till i honom, han tryckte bysten ännu hårdare mot bröstet, som om han ville bryta igenom sitt eget hölje och bli ett med stenen. Värken, eller om det var längtan, växte och blev snart överväldigande, han tryckte skulpturen mot sin kind, luktade på den, försökte smaka på den.

Giovanni kastade stenskulpturen i golvet med all sin kraft, hörde hur den landade med en dov smäll. Han tog sin hammare, föll ned på knä och började slå sönder ansiktet. Han slog stenen om och om igen, tills hans verk låg som splitter och damm. Först då släppte han hammaren och fyllde sina händer med alabasterskärvor. Han började äta. Smärtan från stensplittret som skar honom inifrån, som skar hans händer blodiga, blandade sig med den värkande längtan efter att bli ett med universum, henne, ljuset och han fortsatte att försöka tugga i sig gruset, splittret och skärvorna, stenen krasade mot tänderna utan att brytas ned och han fick i stället svälja bitarna hela, han kände hur de gjorde motstånd, hur kroppen gjorde motstånd, men han tryckte emot och tvingade ned stenen genom halsen, ned i magen. När han hade ätit upp bysten vände han sig mot figurinerna i lera och stoppade in dem en efter en i munnen, kände hur leran löstes upp och blev till gegga, hur den gled ned i hans innanmäte och blandade sig med stenen. Sist tog han pappersskisserna och rev dem i bitar, lät dem lösas upp av saliv innan han hungrigt svalde.

Giovanni Pittore föll ned på golvet och kände stenen riva i hans inre. Hela hans kropp började skaka och han skrek rätt ut. På avstånd kunde han höra bankandet på dörren, flera mansröster som ropade på honom, men han kunde inte ta in ljudet för i samma stund hörde han hennes röst. Han hade aldrig hört den innan men han visste att rösten tillhörde henne och att den kom som från inom honom, den var ljuv, som en moders lugnande stämma, han kunde plötsligt minnas hur hans mor hållit hans spädbarnskropp i sin famn och vaggat honom fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ateljén exploderade i ljus.