Giovanni Pittore var en man av principer och rutin. Han tog efter sin far, konstnären Alberto Pittore, som tidigt hade förklarat för sin son att nyckeln till ett gudfruktigt och lyckligt liv var disciplin. Enligt honom föll livet annars ihop och i rasmassorna väntade djävulen på att få dra ned den lata i helvetets käftar.

Precis som sin far vaknade Giovanni Pittore varje morgon klockan sex. Han somnade aldrig om, utan satte sig direkt upp, sträckte sig efter det svarta anteckningsblocket och blyertspennan som låg på nattduksbordet och skrev ned vad han hade drömt den natten. Om han inte hade drömt något alls noterade han även det. Efter att ha lagt ifrån sig anteckningsblock och penna gjorde han korstecknet över bröstet, knäppte sina händer, blundade och bad sina morgonböner till Gud.

Till frukost drack han en kopp espresso ståendes i köket. Det var vad hans far hade druckit till frukost hela sitt liv, och det var vad Giovanni Pittore druckit till frukost de senaste femtio åren av sitt. I likhet med sin far gick han sedan för att borsta sina tänder, kamma sitt hår och klä sig i en vit skjorta och svarta byxor med ett brunt läderbälte. På sin vänstra handled knäppte han på sin fars gamla klocka i guld och på fötterna snörade han läderskorna som han hade ärvt.

Giovanni gick ut ur sin lägenhet och påbörjade sin dagliga morgonpromenad. Solen lyste ned på honom och han tänkte som alltid på när han var liten och hans far hade sagt att den skönt brännande känslan av solljus mot huden var Guds kärlek som strålade in i honom. Han promenerade nedför trappor, över kullersten, genom parker och förbi stadens kloster. Efter fyrtio minuter var han framme vid sin ateljé, satte nyckeln i låset och klev in.