Hos Rensberg är förhållandet till marken centralt. I kåtans konstruktion och naturmaterialen finns en kunskap som inte behöver formuleras i en manual. Hon arbetar bland annat med starr, ett gräs som traditionellt skördats för att användas i skor för att hålla fötterna varma. De platser som ger bäst skörd återvänder de till år efter år. Användningen av marken lämnar spår, men inte nödvändigtvis genom byggnader eller vägar. När staten och andra aktörer gör anspråk på allt mer mark blir frågan om vilka spår som erkänns också politisk. 

Hos Sissel M Bergh finns landskapets historia lagrad i språket. Den sydsamiska konstnären, forskaren och filmskaparen undersöker hur historieskrivning formas i samspelet mellan fakta, myter och politiska intressen. I sydsamiska ortnamn kan information om en plats finnas bevarad: hur landskapet ser ut, vad som växer där och hur människor har levt i relation till det. Men namngivandet är också politiskt. Bergh undersöker hur ortnamn och historieskrivning har använts i nationaliseringsprocesser och hur felaktiga föreställningar om samisk historia etablerats som sanningar.

Det verk som dröjer sig kvar starkast hos mig är Elme Ämtings installation som tar sin utgångspunkt i konfiskeringen av samiska trummor i Åseleområdet. År 1725 togs 26 trummor vid Åsele marknadsplats av prästfolk från Härnösand. Trummorna var inte bara föremål utan användes som andliga redskap för vägledning och kontakt med andra dimensioner. När de konfiskerades inskränktes också en praktik och ett sätt att förstå världen.

Ämting, som själv har rötter i trakterna kring Sjeltie [Åsele], har sökt sig tillbaka till kunskapen och lärt sig att göra trummor genom en sameförening. På så vis har hon kunnat återföra kunskapen om trumman till sin familj. 

För mig träffar verket särskilt starkt då jag själv är uppvuxen i grannlänet. Men under min uppväxt på 90-talet var den samiska historien knappast en del av den lokalhistoria jag mötte i skolan eller på det lokala museet. Ämtings verk blir en påminnelse om hur nära en historia kan finnas utan att få ta plats i berättelsen om en plats.

Mot bakgrund av Sanningskommissionens slutrapport blir Aerpiemaahtoe en särskilt angelägen utställning. Utställningen handlar om historiska oförrätter, men framför allt om kunskapen som överlevt dem. 

Erika Sahlqvist