Toscana: Monstruösa och enorma – de glittrande vackra figurerna ser ut att spränga sig upp ur de toscanska kullarnas grågröna växtlighet. Konstnären Niki de Saint Phalles skulpturträdgård Tarot Garden skapades under en 20-årsperiod och är en resa in i ett gnistrande parallellt universum.

Jag minns inte exakt när jag såg den där videon från konstnären Niki de Saint Phalles skulpturträdgård Tarot Garden i italienska Toscana, men jag kommer ihåg att kameran rörde sig över en mosaik av spegelglas. Ibland träffade solen bitarna och bländande mig genom skärmen. Det såg ut som att filmaren klättrade på eller runt figuren, kameran svepte över mosaiken som skiftade i regnbågens färger: klarblått, rosa, rött; mjuka former, ett jätteöga, en bit av en svällande mun. Fler skulpturer fångades upp i linsen: yppiga, som glittrande monstruösa kullar som sprängt sig upp ur det toskanska landskapet.  

Det var på instagram, kanske är det tio år sedan nu, men de dansande solkatterna stannade kvar på näthinnan. Så nu i somras öppnade sig tillslut en möjlighet att få se dem i verkligheten. Utan solkatter i minnesbanken men med ymniga svettfloder rinnande längs ryggraderna följde min familj solidariskt och/men skeptiskt med mig längs de dammtorra stigarna som leder upp till skulpturerna. Redan på håll hade vi sett dem kika fram ovanför den grågröna växtligheten längre upp på höjden och häpnat över omfattningen – både till antalet och figurernas storlek – och väl uppe, omgivna av The High Priestess, The Magician och The Wheel of Fortune var det som vi att vi kollektivt drog efter andan. Inte ens jag med mina romantiserade förväntningar var riktigt beredd på mäktet.

Att träda in i Niki de Saint Phalles Tarot Garden (Il Giardino dei Tarocchi på italienska) är som att lämna tiden och landa i ett kalejdoskopiskt konstuniversum. Ett Eden på syratripp; ett fantasiland som exploderat i figurer iklädda dräkter från Studio 54 eller en glittrande utopisk framtid.

Tarot Garden är den fransk-amerikanska konstnären Niki de Saint Phalles materialiserade dröm om en skulpturpark baserad på symbolerna i en tarotkortlek. Idén föddes efter att hon besökt Antoni Gaudís Parc Güell i Barcelona 1955, och när utställningen Hon – en katedral på Moderna Museet i Stockholm – där en gigantisk gravid kvinna välkomnade besökarna in genom en öppning mellan sina skrevande ben – blev en världssnackis 1966, växte drömmen sig större.

Sommaren 1974 befann sig de Saint Phalle i St Moritz för återhämtning efter en tids sjukdom. Där träffade hon konstsamlaren och societetsdamen Marella Caracciolo Agnelli, som när hon fick höra om Saint Phalles dröm hörde av sig till sina bröder, Carlo och Nicola Caracciolo, som i sin tur erbjöd sig att upplåta mark för projektet i Garavicchio i Toscana, cirka 10 mil nordväst om Rom.

Efter att ha ägnat ett par år åt att modellera fram sina figurer, påbörjade de Saint Phalle 1979 arbetet med att rensa och bearbeta marken. De följande 20 åren av hennes liv kom sedan främst att handla om bygget av Tarot Garden. Hon och maken, konstnären Jean Tinguely, satte samman ett team som arbetade fram de skulpturala strukturerna vars skelett består av svetsat järn och stål. Över modellerna spändes trådnät som sprutades med betong och sedan täcktes av handskurna mosaiker, skapade av speglar, keramik och glas. De byggdes i egyptisk stil och i dialog med naturen: arbetet genomsyrades av en respekt för regionens naturliga habitat.  

Från 1983 flyttade de Saint Phalle in i skulpturen Empress, som blev hennes ateljé och hem under de kommande sju åren. Det går fortfarande att gå in i kejsarinnan och vid ett besök är det ett måste. Interiören kan liknas vid en inverterad discokula; ett av hennes bröst ligger köket, i det andra ligger sovrummet, den spegelglastäckta toaletten hittas däremellan.

Vi tar skydd där från den gassande solen en stund, slår oss ner på mosaikbänken i vardagsrummet, speglar oss i glasbitarna i bordet, på väggarna, kollar in en dödskalle i ett hörn och en abstrakt demon i ett annat. Går ut och vandrar vidare på stigarna, in och ut ur skulpturerna, går igenom The Sun, hittar Justice, The Fallen Tower, The Star, The Devil, The Hermit, The Hierophant …

“I was meant to create a garden that would bring joy, where people could bring their children, a garden that would combine art and nature. It wasn’t even my choice; it was my destiny”, sa de Saint Phalle själv om sin park, som öppnades för allmänheten 1998. Året därpå bildade de Saint Phalle en stiftelse för att säkra bevarandet av parken för framtiden. Åk dit om ni har möjlighet.

Karolina Modig