Man kan säga att det finns två olika typer, när det kommer till konst och böcker. Det är handlare och det är samlare. Min pappa är handlare. Inte från början, men det blev så. I början av 1990-talet skulle han börja handla med något och provade först frimärken. Under de åren samlade jag själv på frimärken och hade flera pärmar fulla med samlingsexemplar som jag köpte från serietidningar och leksaksaffärer. Det var jubileumsfrimärken och frimärken från Walt Disney och de var större än vanliga frimärken och gick inte att posta brev med. Vanliga frimärken, fick jag lära mig, var inte värda någonting. Mycket av det man använder har inget värde och många böcker tappar i värde om de blivit ordentligt lästa. Mellan varje sida i mina frimärksalbum låg ett glassinpapper som jag bläddrade förbi med andakt, eftersom en enda oförsiktig bläddring riskerade att riva sönder det tunna skyddsbladet. Trots min omsorg rev jag hela tiden sönder sidorna. Det är svårt att vara barn. Man tänker på en grej, tänker på den, tänker på den. Sen glömmer man grejen i en sekund, och man glömmer den som att den aldrig har funnits, och då plötsligt river man sönder ett papper till. Jag tappade snabbt intresset för frimärken. Jag är ingen samlare, men jag var inte redo att acceptera det eftersom mina kompisar hade imponerande samlingar av kapsyler och smurfar. Själv tappade jag bort allt jag samlade på och råkade hela tiden slänga kapsylerna jag tänkt spara. En och en var de bara skräp. Först när man hade flera tusen kapsyler blev det en värdefull samling.