Man kan säga att det finns två olika typer, när det kommer till konst och böcker. Det är handlare och det är samlare. Min pappa är handlare. Inte från början, men det blev så. I början av 1990-talet skulle han börja handla med något och provade först frimärken. Under de åren samlade jag själv på frimärken och hade flera pärmar fulla med samlingsexemplar som jag köpte från serietidningar och leksaksaffärer. Det var jubileumsfrimärken och frimärken från Walt Disney och de var större än vanliga frimärken och gick inte att posta brev med. Vanliga frimärken, fick jag lära mig, var inte värda någonting. Mycket av det man använder har inget värde och många böcker tappar i värde om de blivit ordentligt lästa. Mellan varje sida i mina frimärksalbum låg ett glassinpapper som jag bläddrade förbi med andakt, eftersom en enda oförsiktig bläddring riskerade att riva sönder det tunna skyddsbladet. Trots min omsorg rev jag hela tiden sönder sidorna. Det är svårt att vara barn. Man tänker på en grej, tänker på den, tänker på den. Sen glömmer man grejen i en sekund, och man glömmer den som att den aldrig har funnits, och då plötsligt river man sönder ett papper till. Jag tappade snabbt intresset för frimärken. Jag är ingen samlare, men jag var inte redo att acceptera det eftersom mina kompisar hade imponerande samlingar av kapsyler och smurfar. Själv tappade jag bort allt jag samlade på och råkade hela tiden slänga kapsylerna jag tänkt spara. En och en var de bara skräp. Först när man hade flera tusen kapsyler blev det en värdefull samling.

Pappa tappade också snabbt intresset för frimärken. Det visade sig vara en väldigt liten marknad i Sverige. Så han började handla med böcker och det gick bättre. Böcker man läste, gamla böcker och konstiga grejer man är sugen på. Grejer man absolut inte behöver men man vill ha dem. En filmaffisch från Joseph Beuys, en autograf från Brad Pitt, en inköpslista från Andréexpeditionen. Konstböcker och illustrationer. Flummiga grejer med något slags konstnärligt värde, men det är inte lika dyrt som konst. I några år hade han ett antikvariat på Stora Nygatan i Malmö bredvid ett internetcafé där jag och min syster brukade sitta varannan torsdags- och fredagseftermiddag, när det var pappahelg. Antikvariatet stängde klockan sex men internetcaféet var öppet dygnet runt och hade folierade skyltfönster. Där inne var det alltid kolsvart. På halva cybercaféet fick man röka och på andra halvan var det rökförbud, men uppdelningen var inte en vägg, utan bara en överenskommelse, och röken låg därför nedsänkt över alla datorer. Vid den här tiden fanns det inte mycket på internet att göra men jag brukade kolla min hotmail och logga in på DoBeDo. DoBeDo var ett chattcommunity som fanns i slutet av 1990-talet och det skiljde sig från andra chattar genom att man chattade med en animerad avatar i animerade rum. Man fick välja mellan några olika huvudfotingar och jag valde alltid en sexig blondin och skrev: ”Jag är kär i dig” till varenda manlig avatar jag kom i kontakt med. En gång försökte en tjock kille på internetcaféet bjuda mig och min syrra på choklad. 
”Psst,” sa han och hytte med chokladen åt vårt håll och vi ignorerade honom men han fortsatte. 
Vi var kanske sju och tio år och ägaren fick till slut spel och drog upp den tjocka killen ur stolen och slog honom på käften och skrek att han var pedofil. Den tjocka killen flög runt mellan borden med röven hängande utanför byxorna. Det var skönt att de slängde ut honom för han hade suttit och pruttat hela eftermiddagen. 

När IT-bubblan sprack gick DoBeDo i konkurs och sen hände 9/11 och det blev svårare att sälja böcker. Att sälja böcker som folk skulle läsa var mer eller mindre helt över. Inte ens tjugo spänn ville folk betala för böcker de skulle läsa, eftersom gemene man plötsligt la ut sina gamla pockets för tio spänn på Blocket. Så gick snacket i alla fall och antikvariatet på Stora Nygatan stängde och verksamheten flyttade tillbaka in i vårt hem. De flesta morgnar när jag vaknade stod det någon typ i köket och tjötade och rökte och ibland kom andra handlare förbi på en eftermiddagskaffe. Handlare är, precis som samlare, lite speciella. Lite tricksiga, typ, och de skvallrade gärna om varandra. Snacket om en handlare var att han brukade förfalska autografer och köpa nya illustrationer och lägga i te för att de skulle se antika ut. 
”Kolla att du har alla fingrar kvar”, sa pappa en gång när vi tog i hand. 
Snacket om en annan handlare var att han hade tupé. 

Några år in på det nya milleniet började även det mesta av antikvariatets försäljning ske online. Ibland hjälpte jag pappa att packa böckerna i vardagsrummet. De kostade ofta inte mer än ett par hundra kronor och jag tyckte det var mycket jobb för lite pengar. Först skulle boken slås in i bubbelplast, kartong och till sist brunt papper. Sedan skulle man väga paketet, skriva ut porto, skriva adressen på dator och skriva ut etiketten. Slog man fel porto, vilket man ofta gjorde, råkade man slösa pengar. Ville man göra något med pappa på stan efter skolan var man först tvungen att gå in om posten med en blå Ikea-kasse och lämna de bruna paketen. 

Det enda jag tyckte var tråkigare än att packa böckerna, var att hitta dem. Att hitta böcker som man faktiskt kunde sälja var den största delen av yrket och innan jag blev tonåring bestod lördagarna av att köra genom Skåne, från en loppis till ett dödsbo till en loppis till ännu ett dödsbo och varje gång jag och min syster blev hämtade efter skolan körde vi också in om Myrorna och Erikshjälpen. Vi blev bäst på att vänta, medan pappa satt hukad över lådorna. Ofta hittade han ingenting speciellt. Hade jag tur hittade jag en Kittybok och fick då sitta kvar i bilen och läsa medan pappa pep in i ett deppigt garage, överbelamrat med fuktskadade kartonger. Men oftast hade man otur och var tvungen att hänga med in till en sällskapssjuk änka med röda ögonvitor, som drunknade i biblar och daterade uppslagsböcker. Biblar och uppslagsböcker är inte värda någonting. De här människorna, som hade så mycket grejer, samlade också, men de var inga samlare. Riktiga samlare har en tydlig riktning, som gubben som en gång stod länge med en bok i antikvariatet. Långsamt bläddrade han i den, fram och tillbaka, och höll upp den mot ljuset. Pappa försökte snacka lite med honom, som man gör när man vill sälja något, och sa: 
”Ja, det där är en väldigt fin bok.”
”Det är inte boken jag är intresserad av”, svarade mannen. ”Det är pappret.”

Den mannen samlade på papper? Man vet aldrig vad samlare tänker, brukar pappa säga, men att vara en samlare kräver en väldig närvaro och stort kapital. Samlarna med störst kapital finns inte i Malmö. Därför åkte min pappa i tjugo år, en gång om året, till en mässa för sällsynta böcker och konst, i Paris. Arbetet med att hitta böcker till mässan pågick hela året, eftersom försäljningen från mässan också blev en betydande del av årets intäkter. De sista veckorna innan han åkte kunde man knappt röra sig genom lägenheten utan att välta ner staplar med böcker och man vågade knappt sätta sig i soffan, med risk för att sätta sig på ett frasigt dokument som någon hade skrivit en grej på för tvåhundra år sedan. 

Ett år tog pappa med sig en jävligt dyr bok till Paris, från en samling med insektslitteratur. En botanisk bok från 1700-talet och det var en fin bok. Men det som gjorde boken speciell var att den hade tillhört Joseph Guillotin, mannen som gav giljotinen sitt namn. Joseph Guillotin hade skrivit sitt namn på försättsbladet och tagit egna anteckningar, inuti i boken. När man ställer ut på en sådan exklusiv mässa, med stora, europeiska handlare, brukar de meddela sina kunder vad andra handlare har, som kan vara intressant. Det fungerar som ett slags förmedling. Så en av handlarna kom upp till pappas bås med en samlare i släptåg och sa att min kund är intresserad av din giljotinbok, vad kan du tänka dig att släppa den för? Boken kostade hundratusen francs och handlaren lyckades förhandla ner den åt sin kund till åttiotusen. För pappa var mässan gjord, när samlaren obekymrat drog upp åttiotusen francs ur fickan. För honom var det inga stora pengar.
”Nu ska jag tala om varför jag var tvungen att köpa den här boken”, sa han.
”Jag samlar på giljotiner. Jag har en lägenhet här i Paris med tre giljotiner i.”

Böckerna pappa tog med sig till Paris låg vanligtvis mellan två och tiotusen kronor och de första åren sålde han mycket av den franska litteratur som han under året köpte upp från slott runt om i Sverige. Det var litteratur från 1600- och 1700-talet, som ofta hade stått orörd. Innan internet visste den svenska adeln inte vad de skulle göra med sina ärvda bibliotek, så pappa köpte böckerna och tog med till mässan. I Sverige ansågs ett par tusen vara alldeles för dyrt. Men första gången pappa packade upp sina bananlådor i Frankrike svärmade de andra handlarna runt honom och innan mässan ens hade öppnat hade de bästa böckerna redan blivit sålda. Där var han alldeles för billig.

De bra samlarna var nästan mytologiska och det enda man kunde göra var att vänta på dem. Varje dag ringde pappa och uppdaterade mig om dagens försäljning. Ibland stod det stilla fram till sista dagen, när någon köpte böcker för så många tusen som krävdes för att pappa inte längre skulle ha ångest. Ett sådant år träffade pappa doktor Fisher, från Wien, för första gången. Han var en av världens största boksamlare och sista timmen, sista dagen, stannade han vid pappa och bad honom lägga undan en hel hög med böcker, som han skulle betala för när han tagit ett varv runt mässan. 
”Byt priserna till jämna nummer”, varnade grannen. ”Doktor Fisher köper bara böcker och konst för jämna summor.”
Pappa ändrade snabbt alla ojämna nummer och när doktor Fisher kom tillbaka köpte han för femtiotusen francs. Han hade med sig sin ryska älskarinna som frågade vad han köpt och Fisher svarade nonchalant:
”It’s for you, my darling.” 

Doktor Fisher hade ett eget flygplan och egen pilot och ingen visste varför han kallades för doktor Fisher, eftersom han inte var doktor. Länge påstods det att han handlade med olja i Afghanistan men när någon sa att det finns väl för fan ingen olja i Afghanistan sa de att nä, han handlar tyvärr med vapen.

Att hyra ett stånd på mässan i Paris kostade mellan hundra- och trehundratusen kronor och pappa brukade dela det billigaste ståndet med sin bästa kompis Börje. Börje höll på med popkonst och contemporary art, inga original men mycket bra sekundär litteratur med Andy Warhol, Robert Rauschenberg och Keith Haring. De första åren var motiga för Börje, eftersom besökarna tyckte att hans utbud var för modernt. Men turen vände när Julio en dag kom gående i gångarna, med en chihuahua under armen och en cigg i mungipan. 
”Du får inte röka här”, sa en vakt när han stannade vid Börjes hylla. ”Och du får inte heller ha hund.”
”Jo, jag får det”, sa han vänligt och började slå i en av Börjes Warholböcker
”Look”, sa han, ”that’s me.” 

Ja, där var han, Julio Mario Santo Domingo Jr, på bild efter bild, med Andy Warhol. Julio var arvtagare till en colombiansk-amerikansk affärsman, god för flera miljarder dollar och en av dem som hade hängt på The Factory under 1970- och 80-talet. När Börje och pappa lärde känna Julio var han i fyrtioårsåldern och hade ersatt sitt långvariga heroinmissbruk med att samla drogrelaterad litteratur och konst, samt sällsynta drogattiraljer. Hans samling med fler än femtiotusen drogrelaterade ting var världens största och han ställde ut den i ett av sina hem, i Schweiz, under namnet LSD-Library. 

Våren när jag var nitton år bodde jag i Paris och pappa och Börje kom som vanligt dit för att sälja sina böcker. Vid det här laget hölls mässan på Grand Palais och jag lovade att hjälpa till i båset, eftersom lokalen inte gick att jämföra med de mögliga tillställningarna jag brukade besöka hemma i Sverige. Framåt eftermiddagen kom en man med gulaktig hud fram till mig. Han hade solglasögon och ett Gucciarmband, fast som också var en plånbok, fäst runt handleden. 
”You are a very pretty blonde”, sa han. 
”Julio för fan”, sa min pappa, ”det här är min dotter.” 

När mässan stängde var vi ett stort gäng som gick ut och åt middag och när kvällen led mot sitt slut erbjöd sig Julio att köra mig hem. Han hade en stadsjeep, vilket var ovanligt i en sådan trång stad som Paris, och bilen var så hög att det kändes som att vi flöt fram genom luften. 
”Vad gör du i Paris”, frågade Julio som tagit en omväg genom Trocadero för att han ville visa mig Eiffeltornet.
”Jag vill bli författare”, sa jag. ”Jag älskar Charles Bukowski.”
”Bukowski skrev aldrig bra efter att han blev nykter”, sa Julio. ”Glöm aldrig det.”  

Jag har inte glömt det men däremot har jag inte hittat något som tyder på att Charles Bukowski någonsin blev nykter. Jag vet inte var Julio fick det ifrån. Kanske kände han någon, som kände någon. 

När han släppte av mig utanför min lägenhet räckte han mig sitt visitkort, om jag någon gång ville gå ut. Under hans namn stod det ”LSD-library” och det var det coolaste jag någonsin hade sett. I min hand vibrerade talismanen av den ärvda förmögenhetens sorglöshet. Saker och ting kan ha en sådan inverkan på mig att jag nästan mår illa av begär, när jag håller i dem. Ibland räcker det till och med att jag tänker på dem. Jag vågade aldrig ringa Julio men jag nålade upp visitkortet på väggen. På det sättet förstår jag samlare, som ju är lite hemliga, och eftersom jag inte själv är en, kan jag inte förklara dem bättre än så. 

Julio dog tyvärr några år senare och hans stora drogsamling lånades ut till ett universitet, men jag har aldrig tänkt på att besöka den. Utan Julio tappade sakerna sin magi. Jag brukade fråga pappa om han inte saknade det han sålde men jag frågar inte längre eftersom jag vet att han inte gör det. Förutom en bok han köpte 1998 och sålde direkt igen. För honom, och för handlare överlag, räcker det att umgås med tingen ett tag. Sedan låter man dem vandra vidare i världen.