EMILIA BERGMARK
Going, Going, Gone
16 jan–7 mars
Galerie Von Bartha Basel

Man associerar kanske främst Emilia Bergmark med hennes textila verk, det är också dessa som är protagonisterna i Going, Going, Gone, hennes första solo show hos von Bartha i Basel.

Jag träffade Bergmark i hennes ateljé på i Köpenhamn under Chart Art Fair i augusti.

– Under min uppväxt i Västernorrland satt man ofta vid det vaxduksklädda köksbordet och lyssnade på historier. Jag tror att det har format min konst. Det finns alltid ett underliggande narrativ som berättas i form av bilder, vävning, skulpturer eller ljudspår, berättar Bergmark när vi går runt i ateljén på Vesterbro. I fönsterkarmen står flera lätt surrealistiska keramiska skulpturer placerade bredvid burkar med färgpigment till glaseringar, och på de flesta lediga ytor hänger eller ligger vävnaderna som ska ner till Basel.

– I de två stora vävarna Boreal Naturskog och Boreal Virkesåker berättas en historia om omvandlingen av Sveriges skog. I vävarna får en 350 år gammal tall och en vit älg fungera som berättare av den skogens historia. Ett annat tema i utställningen är utrotade arter, som en gång levde med oss människor här på jorden men som genom mänsklig påverkan har dött ut. Från den sabeltandade katten som dog ut för 10 000 år sedan genom jakt, till Melomys rubicola, en liten råtta som dog ut 2015 på grund av klimatförändringarna.

Bergmarks mix av en varm humor som gränsar till det absurda (såsom i verket Potato the Great från 2019, där man får följa den inre monologen hos en gigantisk potatis) och hennes stråk av underliggande drömlika uttryck, är utmärkande för hennes konstnärskap och går som en röd tråd genom samtliga verk.

I verket YOLO Dodo, som även är mitt favoritverk på utställningen, har Bergmark föreställt sig att det finns en särskild plats i himlen, där utrotade arter hamnar.

– Verket är placerat i galleriets takfönster, och målat på tunt tyg så att ljuset lyser igenom. Jag ville att det skulle kännas lite som när man ser på ett kyrkfönster. Så har jag målat alla arterna som om vi ser dem underifrån när de tittar ned på oss från sin fredade plats i himlen.

Bergmark berättar att det var en spännande konstnärlig utmaning att måla de utrotade djuren underifrån.

– De är ju utrotade, så det finns oftast få eller inga fotografier av dem. De flesta av arterna finns bara beskrivna genom teckningar eller brev, så jag var tvungen att kolla på uppstoppade djur, grafik, läsa beskrivningar av arterna, kolla på närstående släktingar, och sedan pussla ihop allt detta för att kunna skapa en bild av hur de såg ut underifrån. En intressant överraskning i arbetet är att jag lärt mig massor om djurs könsorgan, för sedda i ett underifrånperspektiv blir könsorganen väldigt framträdande. När jag stod och målade alla dessa penisar, vaginor och kloaker från utdöda djur tänkte jag att det nästan blev som ett slags obscen hämndporr.  

Har du några specifika husgudar från konsthistorien som du brukar återkomma till?

– Min största inspiration kommer nog från att kolla på naturen, och från att läsa fakta och skönlitteratur. Allt är ju fascinerande om man väl börjar nörda ner sig i det. Till och med en potatis! Men jag återvänder alltid till vissa konstnärer. Claude Monet var min första idol, och jag älskar fortfarande hans målningar. När jag var på en grupputställning på ARKEN “tillsammans med” honom var jag tvungen att nypa mig i armen – det var en total barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Men han kom tyvärr inte på vernissagen ... Jag älskar även installationerna av Laure Prouvost och Britta Marakatt-Labbas berättande stygn. Jag har lärt mig massor av Ryan Gander och älskar gamla gobelängvävar som Jaktsviten från Devonshire, som finns på V&A.

Malin Ebbing