STORGATAN 25
STANCE Gallery

På Storgatan 25 ligger en källarlokal som känns väldigt mycket Berlin. Här, nerför en brant trappa och genom en tunnelliknande gång som leder fram till ett fantastiskt utställningsrum som accentueras av ett par takfönster, hittar man STANCE Gallery. Galleriets grundare, Eric Haeger, kommer passande nog närmast från just Berlin, och hans kontinentala bakgrund speglas tydligt i programmet. Under hösten och våren har han visat måleri från prominenta namn som Richie Culver, Jean-Marie Appriou, min personliga favorit Aneta Kajzer samt Carlotta Bailly-Borg, som i juni är aktuell på STANCE i en duo-utställning med Laure Prouvost.

Jag träffar Eric på en försommardrink på närliggande Elverket för att prata om hans visioner för galleriet.

– Visionen är att ta mycket av det jag har sett under mina år utomlands till Stockholm. Min bakgrund är att jag har en dubbelexamen i konstvetenskap och ekonomi från Uppsala universitet och har spenderat sju år utomlands. Det började på Sotheby’s i London, sedan följde private sales i Luxembourg och därefter några år som art advisor i Berlin. Jag åker på sju – åtta konstmässor per år, bland dem Art Basel, Basel Hong Kong, Armory Show New York och Vienna Contemporary. Mycket av det som visas i Stockholm är bra – det är lokalt och det är starkt, men jag tycker fortfarande att det finns ett glapp till den internationella konsten. Det var där jag såg en lucka på marknaden. Min vision är att fortsätta det jag har påbörjat, hålla det till ett space och ta in de främsta konstnärerna från det internationella nätverk som jag har byggt upp.

Varför just Östermalm?

– Det är mycket rörelse här och just på Storgatan är det lite skytteltrafik. Jag såg också att flera andra gallerister valt att öppna på Östermalm, som Andréhn-Schiptjenko, Saskia Neuman, Belenius, Larsen Warner och Nordenhake, för att nämna några.

Din nisch är på internationella konstnärer, hur upplever du marknaden för den?

– Jag tror att det har funnits en myt om att svenskar inte köper internationell konst. Men jag har slagit håll på den myten! Jag tror snarare att man köper kvalitet och att man är mer nyfiken på den internationella marknaden.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Stockholms och Berlins konstscen?

– Konstscenen i Stockholm är mer konservativ. I Berlin ser man till exempel fler konststudenter som går på vernissager. Min uppfattning är att många börjar intressera sig för konst först i 50-årsåldern. Ett av mina huvudmål är att få in nya köpare – jag tycker generellt att branschen arbetar för mycket med att nå och uppvakta en befintlig samlarkrets snarare än att attrahera allmänt konstintresserade personer.

Vad har du för strategi för att fånga in de nya konstsamlarna?

– Jag tror att mycket handlar om vad jag kommer att visa framöver, och att känna den gnista som jag kände när jag började titta på mycket konst. Man formar någon typ av smak och det är spännande att börja den resan. Det är som med musik: smaken utvecklas, och det är häftigt när du börjar förstå vad du tycker om och att inleda just den dialogen just med de nya köparna. Det ser jag fram emot.

I höst kommer STANCE öppna med Theodora Allen, en amerikansk konstnär som är baserad i Los Angeles och som väckte stor uppmärksamhet med sin senaste utställning på Kasmin i NYC.

– Hon gör vackra verk i silke, akryl och olja. I den här utställningen kommer hon att tolka den nordiska symboliken.

NYBROGATAN 45
Ditte Lauridsen

Ditte Lauridsen galleri ligger precis mitt emot Stockholms Auktionsverk på Nybrogatan. I en fantastisk liten pärla till lokal med mjukgrått betonggolv och ett stort glasparti ut mot en av stadsdelens mest flanörtäta gata öppnade hon med den relativt okända konstnären Axel Versteegh i maj. När jag träffar henne har hon precis hängt klar utställning The Pigeon and the Plectrum med Jarl Ingvarsson.

- Mitt fokus är skandinaviskt med en twist av Latinamerika. De senaste verken som jag har köpt till mig själv har varit just från latinamerikanska konstnärer, det känns kittlande och spännande. Man vill någonstans ha det skandinaviska för att det är så hög kvalitet och man känner sig hemma. Men jag gillar den latinamerikanska estetiken, som präglas av starkare färger och ett mer explosivt uttryck. Och bland de konstnärer jag har trillat över känns det även lite mer spirituellt i Latinamerika – här i Skandinaven handlar det kanske lite mer om ljuset. En av de latinamerikanska konstnärerna som jag kommer att visa är Ulises Mazzucca.

Det är så roligt att du visar Jarl Ingvarsson, vad är det du gillar med hans konstnärskap?

– Jag gillar ju abstrakt måleri, även om det ju finns figurativa aspekter i hans måleri också. Det första konstverket som jag någonsin sålt var ett verk av just Jarl Ingvarsson, det var på Lars Bohman 2008 och det var en målning med blommotiv. Jag berättade det för Jarl när jag ringde upp honom och frågade om han var intresserad av att jobba ihop. Det som är så intressant med den här utställningen är att alla verk är gjorda med blomutställningen på Bohman från 2008 i åtanke. Cirkeln är sluten – jag öppnar mitt eget galleri med Jarl som målar blommor.

Hur skulle du beskriva Stockholms konstvärld?

– Stockholms konstscen är vibrerande. Kvalitén är skyhög och min önskan är att visa skandinaviska konstnärer utomlands. Jag har ingenting bokat i nuläget, men jag skulle gärna ställa ut på de internationella mässorna, som Frieze i London och ARCO i Madrid.

ARTILLERIGATAN 8
Ross-Sutton Gallery

Det är nog många förbipasserande som missar den diskreta skylten som sitter på en av pelarna som flankerar trappan upp till porten på Artillerigatan 8. Efter att ha ringt på porttelefonen får man passera genom en hall för att nå galleriet som ligger i en omgjord minivåning.

Ross-Sutton Gallery, som främst fokuserar på kvinnliga konstnärer med afrikansk bakgrund, startades av kuratorn Destinee Ross-Sutton och har tidigare varit baserat i New York. Galleriet öppnade upp sitt nya space i Stockholm under Stockholm Art Week i maj, med duo-utställningen A New Beginning där den somaliska konstnären Najaax Haruns måleri mötte skulpturer från Dina Nur Satti, som är uppvuxen i Frankrike och Kenya. I höst öppnar galleriet med en utställning med Joline Kwakkenboos, en skyddsling till Tracey Emin. Därefter följer två kvinnliga konstnärer med iranskt ursprung: målaren Reihaneh Hossein och skulptören Shahla Friberg.

Vad är visionen för Ross-Sutton Gallery?

– Vi vill lyfta fram nya röster och perspektiv. Oavsett var vi befinner oss är målet att ge människor möjlighet att se bortom sin vardag. Vi har medverkande konstnärer från bland annat New York, Somalia och Nederländerna. När besökare kommer hit får de ta del av berättelser från helt andra livserfarenheter än sina egna. Förhoppningsvis lämnar de galleriet med nya insikter.

Kommer ni att visa endast kvinnliga konstnärer?

– Det kommer nog att variera en del allt eftersom vi utvecklar programmet, men initialt låg mitt fokus på afrikanska kvinnliga konstnärer. Det var inte helt lätt att hitta dem, men många hittade jag faktiskt via Instagram eller genom andra konstsamlare. HBTQ-rörelsen är också en viktig del av vårt fokus.

Hur har det varit att öppna upp i Stockholm?

– Det känns lite skrämmande, men jag tänker på min familj och på hur deras föräldrar växte upp och vad de tvingades gå igenom i USA. Vi överlevde det, och jag känner att det minsta jag kan göra är att visa styrka – inte bara för att själv överleva, utan för att hjälpa andras berättelser att leva vidare.

Malin Ebbing