Philip Aguirre y Otegui
t.o.m. 17 januari 2027
Ossip Zadkine and Belgium
t.o.m. 18 april 2027
KMSKA

Antwerpen: På Kungliga museet för sköna konster Antwerpen, (KMSKA) kan man se mäktiga, enorma målningar av Rubens, varav en just nu restaureras inför publik. Fram till en bit in i nästa år kan man även se två stora retrospektiva utställningar med verk av två skulptörer: en modernistisk ikon och en samtida konstnär. Ida Therén har varit där.

När Kungliga museet för sköna konster Antwerpen öppnade igen efter en omfattande renovering 2022, efter att ha varit stängt i elva år, förenades äldre mästare med ökat fokus på modern konst. Blickarna går både framåt och bakåt, när de nu ställer ut två skulptörer: den rysk-franske skulptören Ossip Zadkine (1888–1967) och den belgiske konstnären Philip Aguirre y Otegui (född 1961).

Zadkine, som fallit lite i glömska men som var mycket uppmärksammad under 1900-talet, föddes i Vitebsk, i dagens Belarus, i en judisk familj. Han utbildade sig till möbelsnickare i England innan han kom till Paris och blev en del av den modernistiska konstnärsmiljön. Liksom många andra konstnärer vid den här tiden inspirerades han både av den europeiska skulpturhistorien och av traditionell konst från den afrikanska kontinenten. Belgarna var först att förstå hans storhet, enligt Zadkine själv som bland annat tidigt hade en belgisk gallerist vid sin sida. Det är det man tar rygg på nu, i samband med det omfattande retrospektivet. Verken är fint placerade och får plats att uttrycka hur materialets tyngd blir en del av dess närvaro.

På KMSKA visas nio verk ur museets egen samling tillsammans med skisser, foton och texter som belyser hans kontakter med Belgien. Ett centralt verk är Job och hans vänner från 1914, en skulpturgrupp i almträ med motiv ur Gamla testamentet. De enskilda delarna är inte fast förankrade i en gemensam botten, utan kan placeras om i förhållande till varandra, något Zadkine ska ha kämpat med. I utställningen visas verket för första gången komplett på nästan hundra år, efter att en av Jobs vänner länge varit separerad från de övriga delarna i samlingen.

Den andra stora utställningen på KMSKA under vintern är en retrospektiv över den belgiska skulptören Philip Aguirre y Oteguis mer än fyrtioåriga konstnärskap. Han arbetar i en rad olika material, allt från brons till återanvända oljefat, och verken rör sig mellan det klassiska och det vardagliga. Vid ingången syns en rad trasiga fotbollar hänga vertikalt. De är plockade från gatan, utslitna och – enligt honom själv – fyllda av själ genom barnens lek.

Många av verken skildrar migration och makt på olika sätt, ofta med synbart relativt enkla medel. Det syns i verket som just nu visas på Venedigbiennalen, men också i utställningen i Antwerpen. Aguirre åker till Senegal och Kamerun nästan årligen, och samarbetar med flera kreatörer och curatorer där. Spåren från dessa samarbeten syns i utställningen, bland annat i det mest omfattande projekten: The Well, en klassisk amfiteater byggd kring en källa i Senegal där fattiga människor hämtar vatten. Konstverket har blivit en förskönande, upphöjd del av vardagen och en mötesplats för de tusentals människor som varje dag söker sig dit. Vattentemat återkommer i The Water Carrier, en skulptur som för tankarna till antika kolonnliknande porträtt, och som skildrar de många människor som ägnar hela dagar åt att gå fram och tillbaka till vattenkällor för att överleva.

Verken är ofta politiska: som Fallen Dictator från 2005, där vi får se belgiska kung Leopold II som utförde fruktansvärda dåd under Belgiens koloniala historia i Kongo, bokstavligt talat fallen: hans porträtt är klyvt från botten likt ett träd, huvudstupa mot marken. I ett verk står en man och väntar, vänd mot en vägg. Det är inspirerat av ett fotografi av fångar under andra världskriget, som står mot en vägg, tysta, i väntan på sina fångkläder. Det händer inget – samtidigt är verket, och bilden, fylld av spänning. Bland verken återfinns också dem som skildrar utsattheten i Gaza.

Att en vit europeisk konstnär skildrar utsatta gruppers erfarenheter väcker oundvikliga frågor om representation, appropriering och makt. Samtidigt upplever jag att de balanserar på rätt sida om frågan. Hans uttryck och samarbeten känns som en naturlig del av själva arbetsprocessen, en känsla av engagemang snarare än reduktion.

Ett återkommande motiv hos Aguirre är gesten att erbjuda något till någon annan. Den finns i antik egyptisk och etruskisk konst, men också i vardagliga handlingar: att bära vatten, erbjuda ett hem eller räcka fram något som behövs. I Offering a Home blir huset en laddad symbol. Ett hem kan innebära skydd och tillhörighet, men också något man tvingas lämna eller nekas tillträde till. Migration, fördrivning och ojämlikhet finns i bakgrunden, samtidigt som gesten är omedelbart begriplig. Kanske är det här Aguirres konst är som mest övertygande - i det enkla, självklara. Enkelheten är dock inte självklar, utan han beskriver själv hur det är något man måste ägna mycket tid, för att hitta fram till.

Samtidigt hänvisar Aguirre till ett citat av Henri Matisse, som lär ha sagt att man måste känna sin historia för att kunna blicka framåt. I museets möte mellan Zadkine och Aguirre blir tanken konkret, då Philip Aguirre y Otegui själv ser Zadkine som en av sina tidiga inspirationer. De båda utställningarna visar att det inte nödvändigtvis handlar om att upprepa en tradition när man för den vidare. Det kan istället vara att undersöka vad den betyder i en annan värld.

Ida Therén