Du rör dig fritt mellan en mängd olika material och tekniker: textil, keramik, teckning, tuftning, video ... Stämmer det att teckningen är ett slags grunduttryck för dig, ur vilket mycket annat växer fram?

– Ja, nästan alla mina verk börjar där. Teckningen ger form åt tankar, känslor, fantasi och landskap. Ofta vill bilderna växa utanför pappret. När jag låter dem ta form och kropp i textil, keramik eller collage kan berättelserna fördjupas och få liv. Många av mina karaktärer föds i teckningen: Jokerita, Mamita Montaña, Picknicken, Molnet, bergen och horisonterna. Linjen öppnar en värld som jag sedan bygger vidare på i andra material.

Hon beskriver också teckningen som ett sätt att minnas, som något som håller ihop berättelser från familj, barndom och natur

– Fantasin är en viktig del av det. När jag tecknar är jag fri, då står tiden still. De följer mig genom hela mitt konstnärskap och är fortfarande helt centrala i min process.

Du väver samman svensk och sydamerikansk/chilensk kultur, tradition och vardag, med mytologi, magi och migration. Var börjar ett verk, och hur växer det fram? 

– Min process börjar nästan alltid i en bild eller en känsla, något jag upplever som jag vill berätta om, transformera eller förändra. Jag arbetar ofta med landskap och natur, men de är aldrig bara platser – de bär på minnen, omsorg och rörelser inom oss. Ett berg kan vara en kropp, en trygghet eller en berättelse om förvandling. På det sättet väver jag samman vardag, tradition, magi och de berättelser jag vuxit upp med. Ofta handlar mina verk också om hemmet och vad det innebär att bära flera platser inom sig. I konsten får dessa delar mötas och skapa nya berättelser.

Verket växer sedan fram i lager – en teckning kan bli textil, keramik, collage eller en performance. Varje material öppnar en ny dimension av berättelsen och hjälper henne att förstå vad verket vill bli. Särskilt viktigt säger hon att collaget är. Eftersom olika material bär sitt eget symbolspråk och öppnar nya former av berättande blir det som en förlängning av teckningen.

– Det handlar om att skapa en plats där olika delar av mig och av världen kan mötas; där minne, fantasi och natur kan leva sida vid sida.

Valeria Montti Colques föräldrar lämnade Chile fyra år innan hon föddes i Järfälla utanför Stockholm. Järfälla präglas av mångfald, kulturell rikedom och solidaritet och formade en levande väv av språk, berättelser och gemenskap. Föräldrarnas längtan tillbaka till hemlandet väckte tidigt hennes medvetenhet om avstånd, arv och tillhörighet. Genom familjeberättelser som delvis sträcker sig till den andinska aymarakulturen har hon försökt hitta egna sätt att förstå och gestalta dessa teman, för att genom dem kunna ”röra sig” mellan platser och tider.

- Titeln Jag bär berget, du bär mig handlar om relationer och det vi bär med oss genom livet. Jag växte upp mellan berättelser och platser, och berget blir för mig en symbol för både minnet och styrkan i de band som formar oss. Den rymmer också en känsla av ömsesidighet – att vi bär varandra genom generationer, och att det vi ärvt fortsätter leva vidare genom oss. Jag tänker också mycket på våra barn och kommande generationer – vad vi ger dem, vad de får bära, och hur de i sin tur kommer skapa sina egna berättelser.

I det estetiska överflöd och den intensitet som karaktäriserar Montti Colques konstnärskap blir färger, mönster, glitter och ornament ett språk som står i kontrast till västerländsk minimalism. Verken bär spår av både lek och ritual, vardag och andlighet och hyllar det kvinnliga, folkliga och diasporiska; det som under hundratals år trängts undan och marginaliserats.

– De teman jag arbetar med – att leva mellan platser, samt migrationens erfarenhet – berör många idag, och därför är jag väldigt glad för att det jag gör uppmärksammas. Det gör också att priset känns extra värdefullt. Det känns fantastiskt, jag är jätteglad, hedrad och rörd. Vägen har varit lång. Jag känner också att det hedrar min mamma och allt hon gav mig.

Karolina Modig