Undrar förresten vad Alphonse Legros var för en typ? Rodin har förevigat hans rejäla skägg och höga panna både i en oljemålning och en byst i brons. På en skylt står det att Legros arbetade som målare och gravör och levde mellan 1837 och 1911. Jag tycker att han ser lite sträng ut.

I ett hörnrum är flera skulpturer placerade på olika kolonner, höga och smala och i olika höjd. Installationen är från en utställning 1900 när Rodin valde att placera sina skulpturer på de här arkitektoniska elementen. Det är effektfullt och bysten av en Madame Fenaille ser ut att snart rinna av de smala piedestalen som håller uppe tyngden.

På Rodins tid skydde man inte nakenhet. Allt från nakna män med abstrakta ansiktsdrag i Les Trois Ombres (De tre skuggorna) till en enastående skulptur av en äldre kvinnas nakna kropp, Celle qui fut la belle heaulmiére (Hon som var hjälmtillverkarens vackra fru). Det är skulpturer som tydligt vill mer än att bara redovisa naturtrogenhet. Människans känsloregister är av samma vikt som hennes anatomi, i kunskapen om hur människor faktiskt ser ut. Det är fascinerande hur mycket man känner igen sig och intressant att notera att den är något annat än mycket av vår tids illustrationer av kroppar, som inte sällan bottnar i referenser i virtuella världar och våra digitala presentationer.

Auguste Rodin (1860–1917) ansågs redan under sin levnad som en av de främsta och omnämns ofta som den moderna skulpturens fader. Idag är han en av Frankrikes mest berömda konstnärer och museet har, trots att jag minns mitt besök i början av 00-talet som öde, alltid dragit en stor publik. Innan en omfattande renovering 2012, som dåvarande kulturministern beskrev som en moralisk plikt, redovisade man runt en halv miljon besökare per år.

Besökssiffrorna håller i sig. Vad är det som tilltalar dessa horder av människor? Några är säkert intresserade av att besöka byggnaden, andra är nog nyfikna på specifika konstverk som man sett på bild eller läst om. Men de flesta är nog mer allmänt intresserade. Rodins skulpturer tillhör allmänbildningen och att gå på museum ingår i livet. Därtill består museets samlingar av tusentals skulpturer, dokument, fotografier och konstobjekt. Samlingar som såklart drar till sig forskare och som också möjliggör för olika specialutställningar.

När jag är på besök är det basutställning som erbjuds, men det räcker gott och väl. Omkring mig lyssnar vissa på audioguide. En äldre kvinna sitter i rullstol. Några barn håller varandra i handen. Folk samtalar, någon pekar och verkar förklara något viktigt för en kompis, många fotograferar. På andra våningen står det öppet ut mot trädgården. Det är högst sannolikt att vi snart promenerar därute och vi kommer säkert inte att kunna hejda oss från att ta en bild på konstnärens mest kända verk, Tänkaren. Han är stor, 189 cm hög, 98 cm bred och 140 cm djup och sitter högt, omgiven av rosenbuskar och välansad buxbom. Det är garanterat fler än jag som kommer att lägga upp en bild på sociala medier.

Lite senare sitter jag med kaffe och internet och hittar en ingående artikel på engelska om hur Musée Rodins trädgård har restaurerats efter originalritningarna från övervuxen på Rodins tid till den stiliga parken som jag precis upplevt. Det finns en massa forskning som slår fast att vi mår bra av att gå på museum och möta konst, men det tror jag att de flesta redan vet, instinktivt. Allt kan inte tilltala alla, men ett besök till Musée Rodin kommer med säkerhet att tillfredsställa alla med minsta intresse för rokokoarkitektur, konst och trädgård. Rodin måste le i sin himmel. Det här är verkligen ett riktigt fint museum.

Jenny Danielsson