Jag dröjer mig kvar som längst vid kapellet längst in i trädgården där Patti Smiths bön spelas. Jag uppfattar hennes röst som ett tilltal från Maria själv – en slags meditation över moderskap, skapelse och den kraft genom vilken det gudomliga träder in i världen. Oavsett om det är en korrekt tolkning eller inte blir upplevelsen stark. Den kräver att jag stannar kvar och lyssnar färdigt.

Till skillnad från många av biennalens mest välbesökta utställningar släpps bara ett begränsat antal personer in åt gången. Det skapar ytterligare ett lager av lugn. Man slipper trängseln, sorlet och känslan av att behöva skynda vidare. Istället uppstår ett ovanligt generöst utrymme för eftertanke – något som i sig känns närmast radikalt under biennalens intensiva månader.

Trädgården spelar en avgörande roll i upplevelsen. Den är inte bara en bakgrund för konsten utan en del av verket. Mellan odlingsbäddar, örter, fruktträd och blommande växter påminns vi besökare om sådant som sällan får plats i samtidens uppmärksamhetsekonomi: växande, omsorg, årstider och förgänglighet.

Det finns något djupt rörande i att röra sig genom en levande köksträdgård mitt under en av världens mest prestigefyllda konstutställningar. Här förs vi närmare skapelsen, inte som teologiskt begrepp utan som konkret erfarenhet. Livets mirakel blir påtagligt i jord, bladverk, fågelsång och växande grönsaker. Genom hörlurarna vävs platsens fysiska närvaro samman med sakral musik och poesi.

Det är kanske därför paviljongen stannar kvar hos mig långt efter besöket. Inte för att den presenterar de mest spektakulära verken eller de starkaste visuella bilderna. Utan för att den erbjuder något som blivit allt mer sällsynt: ett rum där vi tillåts dröja kvar.

I en biennal, och kanske framförallt en tid, som till stor del handlar om att se mer och snabbare, föreslår Vatikanens paviljong något annat. Att vi kanske skulle vinna på att se mindre – men lyssna mer.

Det är ingen slump att just Vatikanens paviljong har blivit en av biennalens mest intressanta återkommande satsningar. Även 2024 års paviljong, som ägde rum i kvinnofängelset på Giudecca, stannade kvar hos mig länge efteråt. Då var det de intagna kvinnorna som guidade besökarna genom fängelset, och utställningen blev så uppmärksammad att påven för första gången besökte biennalen.

När Hans Ulrich Obrist i podden Kunst und Leben får frågan varför Vatikanens paviljonger blivit så starka på senare år lyfter han fram kardinal José Tolentino de Mendonça. Som poet, teolog och kulturchef i Vatikanen har han konsekvent verkat för en levande dialog mellan samtidskonst, tro och kultur. Kanske är det just därför Vatikanens paviljong återigen lyckas med något som få andra utställningar på biennalen gör: att skapa en upplevelse som inte bara handlar om vad vi ser, utan om hur vi väljer att vara närvarande i världen.

Erika Sahlqvist