Malgorzata Mirga-Tas, Re-enchanting the World. Foto: Erika Sahlqvist.

Art Notes besöker: Venedigbiennalen

Årets Venedigbiennal är inbjudande, lekfull, finstämd och optimistisk

Venedigbiennalen, The Milk of Dreams
Venedig, Italien
2022.04.23–2022.11.27

Årets upplaga av huvudutställningen på Venedigbiennalen lånar sin titel, The Milk of Dreams, från en barnbok skapad av konstnären Leonora Carrington (1917-2011). Titeln ger en fin ingång till de teman som utställningen kretsar kring: surrealism, posthumanism och de relationer som skapas (och omskapas) av ny teknik. Även om utställningen är teoretiskt laddad med stoff från författare som Donna Haraway, Octavia E. Butler och Ursula Le Guin, känns den inbjudande och ovanligt tillgänglig. Utställningen präglas av en lekfullhet och optimism som står i stark kontrast till 2019 års dystopiska och olycksbådande biennal, May You Live in Interesting Times.

Curatorn Cecilia Alemani lyfter fram historiska konstnärskap och sammankopplar dem med nutida konstnärer med hjälp av ”kapslar”. Det är dessa kapslar som fångar mig mest under besöket – framförallt den första, The Witch’s Cradle, som framhåller surrealismens kvinnliga konstnärer. Här visar Alemani hur kvinnliga konstnärer sedan början av 1900-talet har utmanat dualismen mellan människa och natur, kropp och själ, manligt och kvinnligt. Här möts jag bland annat av konstnärer som Meta Vaux Warrick Fuller och Jane Graverol, som omtolkat antika myter genom att skapa hybrider av kvinna, monster och maskin. Här återfinns även konstnärer som bidrar med ekofeministiska perspektiv, där naturen ses som en metafor för den kvinnliga verkligheten. Konstnärer som Baya Mahieddine, Toyen och Antoinette Lubaki lyfter fram det gudomliga och livgivande hos modern och naturen. Här visas även surrealistiska mästerverk av Carrington, som Ulu’s Pants (1952) och Portrait of the Late Mrs Partridge (1947). De andra kapslarna ger fördjupning i områden som språket som form, datorgenererad konst och cyborgs. Det finns kort sagt mycket som bjuder in till fördjupning och nya spännande bekantskaper.

Hela biennalen kan i det närmaste beskrivas som en konstens skattkammare. Jag är särskilt glad över att få stifta bekantskap med den kubanska konstnären Belkis Ayón (1967-1999) som skapat konst utifrån Abakuá-mytologin – en slags afro-kubansk variant av frimurarna – och den brasilianska konstnären Rosana Paulino (1967) vars Jatobá-serie avbildar människokroppen i förbund med naturen via rotsystem. Det finns även ovanligt många textilkonstverk i utställningen. Till de finaste hör bildbroderier av svensk-samiska Britta Marakatt-Labba och handvävda gobelänger av ryska Zhenya Machneva.

Förutom huvudutställningen The Milk of Dreams deltar flera nationer med konstutställningar under Venedigbiennalen. De olika nationerna finns representerade i paviljonger i Giardini, i utställningsrum i anknytning till Arsenale och runt om i hela Venedig. Årets nordiska paviljong kallas ”The Sámi Pavilion” och är helt tillägnad samiska konstnärer. Här är svensk-samiska Anders Sunnas verk som fångar min uppmärksamhet. Det gestaltar en lång och infekterad rättslig konflikt kring renbete med den svenska staten. Tavlorna är rustikt inramade med pärmar och trästockar, vilket i sig betonar de ojämlika villkoren mellan urfolk och byråkratisk stat.

Även den polska paviljongen berör mig. I den finns den polsk-romska Malgorzata Mirga-Tas Re-enchanting the World, tolv stora textilverk som omtolkar renässansfreskerna på Palazzo Schifanoia i Ferrara. Här möter romska kvinnor klassisk renässanssymbolik, årstider och stjärntecken i verk utförda med stor detaljrikedom och teknisk skicklighet. I år syntes hennes serie Out of Egypt dessutom på Documenta 15. Även i den serien är det den romska identiteten som omförhandlas. Min spaning och förhoppning är att vi kommer få se mer av Mirga-Tas konst i framtiden.

Sammanfattningsvis är årets huvudutställning både finstämd, väl genomarbetad och faktiskt riktigt mysig. Jag kommer på mig själv med att minnesanteckna flera namn på konstnärer vars konst jag vill se mer av. Utställningen är så pass rik att mitt minne inte klarar av att bära med sig namnen på egen hand. Här kan man med fördel tillbringa flera dagar med att förkovra sig i konsten.

Erika Sahlqvist


Bo: 
Venedig kryllar av trevliga och prisvärda hotell. Mest utsikt för pengarna får du på hotell Best Windows med fönster mot Piazza San Marco, där du bor för strax över 1 000 kronor natten. Vill du däremot vinka till gondoljärer medan du dricker morgonkaffet bokar du med fördel in dig på Al Ponte Antico Hotel, med utsikt över Rialtobron.

Ät: Det är nästan obligatoriskt att gå till 1700-talsfiket Caffè Florian vid Piazza San Marco för interiörens skull. Lika obligatoriskt är det att förfasas över priserna (70 kr för en kaffe). Desto mer prisvärt är Vino Vero, som serverar ett stort urval naturviner på glas, med cicchetti: en slags venetiansk tapas. Goda cicchetti och ett stort urval av viner finns även på ställen som Cantine del Vino già Schiavi och All’Arco. För den som är sötsugen rekommenderas pistageglassen på Bacaro del Gelato, som ligger vägg i vägg med Vino Vero.


Anders Sunna, Illegal Spirits of Sápmi (detalj). Foto: Erika Sahlqvist

Belkis Ayón, Sikan con chivo. Foto: Erika Sahlqvist

Malgorzata Mirga-Tas, Re-enchanting the World. Foto: Erika Sahlqvist

Britta Marakatt-Labba, detalj ur verk från The Milk of Dreams. Courtesy: Venice Biennale 2022.

Leonora Carrington, El cuento feo de las carnitas, in Leche del sueño. Fondo de Cultura Económica, 2016. © Estate of Leonora Carrington / Artists Rights Society (ARS), NY.

Visa alla artiklar inom Konst / Utflykt