ART NOTES x ACCELERATOR

Nora Al-Badri, Diana Agunbiade-Kolawole, Nicole Khadivi, Bitsy Knox och Dala Nasser
Vera Was Here
Accelerator
2025.09.13–2026.02.08

Stockholm: I samband med utställningen Vera Was Here på Accelerator har Karolina Modig intervjuat curatorn Therese Kellner om verken, myterna och fotografiets försvagade sanningsanspråk. Vad är egentligen sant – och hur kan vi minnas något som inte fångats på bild?

Hur förhåller vi oss till minnen och händelser som inte finns dokumenterade på bild? Vad har vi för bevis, både inför oss själva och andra, att något faktiskt har hänt? Fotografiet har länge burit uppgiften som en sorts sannings- och vittnesbärare, och ofta tänker vi nog att det gäller än idag. Samtidigt är de flesta av oss mycket väl medvetna om att dess relevans försvagas i rasande takt. För parallellt med att vi fotograferar mer än någonsin gör AI och deepfakes oss alltmer kritiska till dokumenterande bilders egentliga sanningsanspråk.

I utställningen Vera Was Here utforskar fem konstnärer – Nora Al-Badri, Diana Agunbiade-Kolawole, Nicole Khadivi, Bitsy Knox och Dala Nasser – minne, samlande, bevarande och arkivering ”bortom” fotografiet. Samtliga arbetar med indexikalitet, alltså det direkta och fysiska sambandet mellan det som avbildas och själva bilden. Konstnärernas tekniker och praktiker länkas på olika sätt till fotografi och frågan om hur man kan knyta an till svunna tider på andra sätt än genom dokumentära bilder.

– Alla fem arbetar på olika sätt med berättande, och möts i ett intresse för legender och myter och hur de flätas samman med historia. Utgångspunkten är att sanning alltid är rörlig och pluralistisk. Själva titeln på utställningen leker med det hävdandet, berättar utställningens curator Therese Kellner.

“Vera“ i titeln syftar inte på en person vid namn Vera utan på det latinska ordet ”vera” som betyder just ”sann”. Den anspelar också på ett verk som konstnären Bitsy Knox visar i utställningen, som tar avstamp i den medeltida, utombibliska berättelsen om helgonet Veronika, vars namn är en sammansättning av orden ”vera” (sann) och ”ikon” (bild). Knox kopplar ihop den historiska myten – som inom kristendomen har blivit till en sanning – med samtida digitala spår och material från våra mobiltelefoner, som på många sätt blivit en förlängning av såväl våra kroppar som våra minnen.

– Minnena kring vår samtid kommer att förändras över tid, precis som berättelserna om vårt förflutna förändras. Det finns ingenting som är fixerat, ingen övergripande sanning om vår värld. Dala Nasser visar till exempel i sitt verk Adonis River hur myter och legender reser över kulturer och religioner, vilket resulterar i olika ritualer och ceremonier som sedan reser vidare över ytterligare kultur och religioner. Allt är i rörelse.

Nicole Khadivi refererar i sina verk till Kazuo Ishiguros fina bok Klara och solen (läs den!), där den artificiella intelligensen Klara observerar världen och människor i former och mönster, vilket hjälper henne att förstå vad det innebär att vara människa. Khadivi utgår från geometriska former när hon bland annat funderar över hur ett minne skulle kunna återspeglas på samma sätt över tid.

Diana Agunbiade-Kolawole återvände i skapandet av sitt verk till sitt barndomshem i Heston i västra London, där familjen för 25 år sedan planterade ett träd i trädgården. Med trädet som utgångspunkt promenerade Agunbiade-Kolawole runt i trakterna, och varje del av verket Pivoting Point // Heston representerar en sådan promenad. Glasetsningstekniken hon använder kan beskrivas som en ”semifotografisk” metod, som knyter an till konsthistoriska sätt att avbilda landskap.

Även Nora Al-Badri pendlar mellan nutid och dåtid när hon använder sig av digitala genvägar för att samla in bilder på artefakter från museisamlingar i Europa och USA. Med hjälp av AI gör hon det omöjligt för institutionerna att bevisa att hon använt sig av deras arkiv, och kan genom ny teknik ”återta kulturarvsdata” från artefakterna och de berättelser de bär med sig.

– Konstnärerna är ett gäng historienördar allihop, men samtidigt är de verkligen on top of den nyaste teknologin, konstaterar Therese Kellner.

På Accelerator visas även videokonstnären Pipilotti Rists Gravity, Be My Friend – en utställning som planerades innan Vera Was Here och som blev dess utgångspunkt.

– Pipilotti Rist har alltid pushat kamerans gränser och är en pionjär inom sitt medium. Hon har aldrig varit intresserad av att dokumentera verkligheten som den är, utan har snarare nästan försökt göra den som ett ytterligare sinne, en extra kroppsdel eller ett helt eget visuellt språk. Det finns en experimentlust hos henne att gå bortom kamerans funktion som sanningssägare och dokumenterande verktyg, vilket också har inspirerat tematiken i Vera Was Here. Det väcker tankar om vad kameratekniken spelar för roll i vår kultur och tid, och hur vi kan berätta om verkligheten, legender och myter på helt andra sätt.

Karolina Modig