Under hösten tillbringade Tshikare för första gången tid i Sverige. I en vecka gick han runt i skulpturparken, fördjupade sig i platsens och Wanås Konsts historia och funderade på vad han kunde bidra med.

– I samlingen finns verk i granit respektive trä av två sydafrikanska konstnärer, och eftersom jag experimenterar mycket med material, hantverkstraditioner och färg visste jag att mitt arbete på något sätt skulle ha en distinkt materialitet. Jag ville även skapa en skulptur som var unik och utförd i samspel med naturen. Boet är en symbol för trygghet, ett slags grund eller plattform att drömma från. Det unga lejonet förkroppsligar mod, medan protean talar om den bräcklighet som följer med alla nystarter. Alla dessa element vilar på vatten, som inte bara rinner runt skulpturen utan också inuti den – i bokträet, djuret, blomman och till och med reflekterat i himlen ovanför. På så sätt stannar inte skulpturen vid sina fysiska gränser utan expanderar ut i sin omgivning och skapar en kontinuerlig, levande berättelse.

Din konstnärliga praktik har utvecklats från gatukonst, via skulpturala möbler, till skulptur och performance. Hur landade du i det uttryck som du arbetar med idag?

– Alla mina verk handlar om historieberättande, både personligt och kulturellt. Varje konstverk är ett lager i min berättelse och ju mer jag ser mig omkring i min kultur och bygger min förståelse av världen, desto djupare undersöker jag också världen och investerar i dess framtid. Så mitt arbete blir mer genomtänkt och mindre temporärt, jag förfinar berättelsen och fokuserar på livet bortom livet. Därför är skulpturen på Wanås inte bara fokuserad på det fysiska verket utan inkluderar även miljön runt omkring det.

Karolina Modig