Det är femte gången jag besöker Arles årliga fotofestival (läs om tidigare besök här och här) och det är sig likt till skillnad från två omständigheter: 1) Vi har äntligen fått boende på ett bra hotell med pool inom murarna. Under festivalens öppningsvecka tycks bra hotell viga sina rum till återkommande/vip-besökare, och efter år av trägna försök att bevisa vår värdighet har vi till slut lyckats kvalificera oss. 2) Det är kallare, runt 28 grader i stället för vanliga 38. Och det blåser. Kvällen den 8 juli fryser vi när vinden tar i på Théâtre Antique – ironiskt nog bara ett par dagar efter att en enorm skogsbrand flammat upp utanför Marseille på grund av den extrema hettan.

Under fotofestivalen i Arles tar fotografiet över hela den lilla medeltidsstaden; alla gränder, torg och offentliga byggnader fylls av foto, samtal och konst. I år är temat Disobedient Images, ”Images indociles” på franska; ”Olydiga bilder” på svenska. Det är den 56:e festivalen i ordningen och den omfattar runt 50 utställningar med drygt 4 000 verk som visas på en sammanlagt 12 000 kvadratmeter stor yta. Utställningarna – som alltså tar plats i kyrkor, katedraler, parker etc. (missa t.ex. inte Louise Mutrels Only You Can Complete Me i Jardin d’Été) – lyfter fotografi från Australien till Brasilien, Nordamerika och Karibien, som genom sina perspektiv agerar motvikt till samtidens ökande nationalism, nihilism och klimatkrisignorans.

Att det skulle kunna anses olydigt att hylla olika nyanser av mångfald trodde man kanske inte för några få år sedan. Men nuet är onekligen en annan verklighet.

Det visar sig även under kvällen den 8 juli, då den amerikanska fotografen och aktivisten Nan Goldin ska ta emot den prestigefulla utmärkelsen Women in Motion Award for Photography 2025. Vi har lyckats haffa två av de 2 500 biljetterna innan de sålt slut, och prisceremonin äger alltså rum i Théatre Antique – en stor Colosseum-liknande arena med halvcirkelformade sittplatser i sluttande rader vända mot en enorm projektionsduk och med himmel som tak. Det är en symbolisk plats för Goldin eftersom hennes The Ballad of Sexual Dependency visades här 1987, för första gången i Europa.

Nan Goldin är känd för att ibland ställa in på kort varsel så det var en lättnad att tidigare på dagen skymta henne i trädgården på hotell L’Arlatan där vi också bodde. Hon var förvånansvärt liten, ibland står inre kraft inte i proportion till yttre skal. Goldin har genom fotografi, film och aktivism sedan 1970-talet engagerat sig i queer- och transfrågor, hon har drivit otaliga åtal mot Sackler-familjen (som förutom att ha orsakat opioidkrisen i USA också har sponsrat flera stora konstinstitutioner och gallerier), och hon har höjt sin röst för befolkningen i Gaza.

”Ni är modiga som ger mig det här priset nu”, säger hon när hon tar emot utmärkelsen av huvudsponsorn Kering (anmärkningsvärt nog en ägarkoncern till lyxvarumärken som Gucci, Saint Laurent, Bottega Veneta och Balenciaga). I ett samtal mellan Goldin och festivalens konstnärliga ledare Christoph Wiesner understryker Goldin att läget för transpersoner på grund av Trumps nya lagar är värre än på över femtio år, och när deras samtal är slut och applåderna klingar ut tillägger hon: ”We need silence now”. Ett nytt bildspel drar i gång med bilder från Gaza – först med dokumentationer från före oktober 2023, sedan på allt det som hänt sedan dess: rasmassorna, ödeläggelsen, svälten, förtvivlan.

Den hyllade franske författaren Édouard Louis kommer ut på scenen och tillsammans håller de ett tal om antalet palestinier som dödats och skadats och om vikten att våga höja sin röst trots att till och med kulturvärlden begärt tystnad. Klockan närmar sig midnatt när en kvinna börjar skrika från publikhavet att deras siffror är en lögn och att de borde prata om de som dödades och tillfångatogs av Hamas den 7 oktober 2023. Medan flera i den övriga publiken börjar ropa: “Free, free Palestine”, svarar Goldin att hon kan göra det, att hon hyser både medkänsla och sorg för de civila som dödades och de som ännu hålls som gisslan. Men, tillägger hon, proportionerna är orimliga, siffrorna är sanna, Israels hämnd måste ha ett slut, var och en av oss måste agera. Hundratals konstnärer, författare, lärare har tystats genom inställda utställningar och samtal, aktivister har tillfångatagits. Vår egen värld har förrått oss, fortsätter Louis, vi måste läsa på och protestera och aldrig tro att vi är maktlösa. Mod är en muskel, säger han. ”Bravery is a muscle.”

Nuet är som sagt en helt annan verklighet än för bara en kort tid sedan, och när nu motstånd till ett krig kan klassas som olydnad kanske även ett besök till en festival som stöttar det fria uttrycket är det? Vi uppmanar i så fall alla att på bästa olydiga manér ta er till Arles innan den 5 oktober för att både omslutas av den vackra plats som Arles är, och ta del av de utställningar som presenteras. Eftersom de är många ger vi er tips på några värda att prioritera: