– Jag tycker om att det går att se att mina verk funnits inuti träden och blottlagts med hjälp av verktygen. I Längtan avståndet och såren vi får på vägen har begränsningarna i ekstammens dimensioner samspelat i den hoptryckta kroppshållningen, en begränsning som jag tycker är fin.

På Coulisse Gallery kommer det att finnas verk som precis som utställningen har fått sin titel efter en aria i Bachs Johannespassionen [Upplös mitt hjärta i floder av tårar], en annan [Elysiums dotter] är från en rad ur Friedrich Schillers dikt An die freude, som Ludwig van Beethoven tonsatt i avslutningen av sin nionde symfoni. Den klassiska musiken klingar genom verken, liksom de varierande träslagen: alm, ask, lind, körsbär, fågelbär, oxel och björk.

Har materialen någon specifik betydelse för dig?

– Träden har väldigt stor betydelse för mig. Jag jobbar aldrig med limmat trä utan bara med stockar som spricker och har olika skavanker. Det gör att verken verkligen kommer ur träden. Varje träd har sitt eget utseende, som syns i verken. Flera av de träslag jag använder har också en viktig kulturbärande roll, som ask, alm och ek. De flesta träd jag arbetar med har dött av naturliga orsaker, och almarna har oftast dött i almsjukan.

Nästan alla verken är skapade i vad Risholm själv beskriver som ett kontinuum: varje verk leder till nästa, någon del av ett färdigt verk tas med in i ett nytt.

– Jag är inte ett dugg konceptuell. När jag får en idé om ett verk försöker jag att inte ifrågasätta den. Samtidigt läser jag om forntida kulturer och intresserar mig bland annat för gamla kristna mystiska texter, och det påverkar mig naturligtvis. När jag kommer till Stockholm går jag till Medelhavsmuseet, jag har årskort där. Det är något fint med sådant som är riktigt gammalt, för samtidigt som det representerar vårt ursprung finns det så mycket som vi inte känner till – de artefakter och texter som finns kvar representerar en sådan liten del av den värld som de kommer från.

När alla verk till utställningen var klara skrev Risholm en kort text om dem, som bland annat förklarar att det pågår "ett stort äventyr, en resa till gudarnas land". Men vad det handlar om vet han inte riktigt själv.

– Det finns ett slags fragmentarisk berättelse som knyter samman verken – jag arbetar väldigt intuitivt och när jag skrev texten kändes det som att det var så det låg till. Om det är sant får man kanske själv avgöra.

Utställningen i Stockholm visas alltså parallellt med stipendiatutställningen på Kristinehamns konstmuseum. Arbetet med verken har däremot skett på landet i Bohuslän.

– Träden har vuxit i trakten och sammanhanget där är viktigt för att jag ska kunna skapa mina skulpturer, både människorna och naturen. Jag vill inte att min konst bara ska kunna ge något till de som är insatta i konstvärlden. Jag hoppas att en betraktare vill möta skulpturerna, kanske se dem i ögonen utan att behöva analysera så mycket. Förhoppningsvis finns det något jag kan dela med den som är intresserad av att se på skulpturerna, kanske något allmänmänskligt. 

Karolina Modig