Sömnlösa nätter
Curator: Anna Tellgren
Moderna Museet
2023.02.28–2024.01.14 

I Sömnlösa nätter visar Moderna Museet betydande verk från 1980-talet ur sin samling. Trots viss spretighet lyckas utställningen också träffa rakt i magen.

Har inte kavajernas axlar blivit bredare? Har inte de dubbla frontvecken krupit upp längs herrbyxornas ben? Och är det inte ljuden från Yamahas DX7-synth som åter svischar i undervegetationen på musikkanalernas topplistor? Var så säker: 1980-talet är här igen! Handen på hjärtat är det ingen överraskning. Årtiondets aura av gränslöshet och hedonistisk dans på randen till avgrunden påminner inte så lite om vår egen samtid, där nollränteeufori och lånefest efterträtts av tvärnitande tillväxt, rekordinflation och till råga på allt ett europeiskt storkrig.

I tider av osäkerhet är återanvändning av det förflutna ett säkert kort. Historien upprepar sig dock sällan, men på konstens område känns det ibland som om vi likt labbråttor snor runt i cirklar. Att Moderna Museet i dessa tider väljer att sortera om och presentera ett urval av sin samling med 1980-talet som filter är därför inte förvånande. Fler institutioner har tänkt samma tanke. I slutet av förra året visade Konstakademien utställningen När postmodernismen kom till stan, med ett fokus på 1980-talet och det begynnande 1990-talet. Och nyligen öppnade Bonniers Konsthall en stor utställning med Peter Geschwind, en konstnär som gjorde guld av de restprodukter som decenniet efterlämnade.

När Moderna Museets curator Anna Tellgren blandar och ger ur samlingens 1980-talsverk åstadkommer hon en spretig – men inte oäven – mix av konstpolitisk korrekthet och en del oförutsägbara infall. Många av de utställda verken och konstnärerna tillhör emellertid en kategori som man hade räknat med att finna i en utställning om 1980-talets konst. Cecilia Edefalks ikoniska målning En annan rörelse, Eva Löfdahls obetitlade blomkålshuvuden, Dawids silvergelatinfotografier, Max Books brötiga målningar och Tuija Lindströms Kvinnorna vid Tjursjön är säkra kort när 1980-talet ska målas med breda penseldrag. Det är välkammad konsthistoria, men förmedlar kanske inte den konstnärliga spänstighet som var årtiondets livsluft.

Ett påfallande stort antal av de representerade konstnärerna lever inte längre, eller har mer eller mindre checkat ut från konstvärlden. Kanske inte så oväntat, på 30 år hinner mycket hända i livet. Andra – Stig Sjölund är ett bra exempel – har framgångsrikt lyckats slingra sig ur decenniets karaktäristiska estetik med dess fäbless för yta och språklighet, och i stället landat i en konst som syresätts av människors fysiska möten med varandra.

Trots sin vurm för kontinental filosofi och amerikansk metakonst var vårt hemvävda 1980-tal just hemvävt. De flesta av konstnärerna bodde och ställde ut i Sverige, med vissa undantag. Utställningens titel Sömnlösa nätter är en översättning av den franska titeln på ett verk av Teresa Wennberg, Nuit blanche, som hon skapade 1983 i samarbete med Pierre Lobstein. Teresa Wennberg är nästan intill okänd i Sverige, men på kontinenten räknas hon till den europeiska videokonstens pionjärer. Nuit blanche är en videoinstallation från en tid före digitaliseringen, men den känns ändå inte mossig. Stapeln av bastanta videomonitorer och de analoga bild- och ljudkaskaderna skickar konstupplevelsen ned till en plats där den alltför sällan brukar befinna sig: i magtrakten.

Anders Olofsson